Kan inte sova. Har ångest, oroar mig fortfarande för matteprovet. Det är svårt att andas, det kniper ihop i lungorna och magen. Som om en osynlig kraft satt sig på mig. Jag hatar känslan. Och ingenting hjälper mot det, utan måste stå ut med det tills det försvinner. Vilket brukar ta ett tag.
Hela min kropp skakar och jag vill dö. Jag är ledsen för att jag klagar här på bloggen så mycket, men på något sätt känns det bra, som om man pratar med en människa, fast han/hon håller tyst, och dömer inte. Bara lyssnar. Låter mig prata, och vara mig själv. För jag kan inte vara det bland folk. Det är alltid någonting jag fejkar. Och jag skäms över mig själv, för att jag inte vågar vara mig själv. Att jag inte vågar någonting överhuvudtaget.
Det finns mycket som jag önskar mig. Så mycket jag önska jag kunde ändra. Vad jag än säger, så ångrar jag mycket. Jag ångrar att jag inte tagit självmord, jag ångrar att jag blivit vän med många underbara människor, och jag ångrar jag förstör för dem. Jag ångrar att jag inte visar tillräckligt med kärlek till familj och släkt, att jag inte kan lita på dem. Jag ångrar att jag inte kan lita på någon. Jag ångrar att så mycket i mitt liv gått fel, och att allting är mitt fel.
Jag ångrar att jag inte vågar säga ifrån, säga min åsikt. Jag ångrar att jag är som jag är. Jag ångrar att jag är så svag och patetisk. Att jag inte har någon lust med någonting. Jag ångrar att jag bara äter, äter och äter och att jag inte tränar.
Jag ångrar mycket, men jag säger aldrig det. Men nu är det sagt. Det är ute, men det gör inte allting bättre. Ingenting gör det bättre.
För jag orkar inte bli bra, må bra. Jag orkar inte med livet. Jag orkar inte med hur jag sårar så många genom att vara såhär.
Jag orkar inte.