Förlåt att det första ordentliga inlägget på länge kommer vara negativt, så om du inte tycker om sådant, så tycker jag att du ska sluta läsa nu.

I alla fall… Idag mår jag skit, som alla andra dagar. Antar att jag mår extra dåligt eftersom att jag var glad på söndag då jag kom bort hemifrån. Klarar inte av att vara glad mer än en dag åt gången. Vet inte varför, det är bara så.

Idag var det jobbigt att gå till skolan. Eller jobbigare, eftersom att jag hatar att gå till skolan. Känner mig så annorlunda och utstött. Fast det är mitt eget fel egentligen… För det är jag som inte vågat prata med andra, och det är ju såklart att dem tröttnar. Och det är lätt att tröttna på mig, så tråkig som jag är ;)

Jag hatar att jag mår så dåligt hela tiden. Och jag hatar att få komplimanger, som vi var tvungna att ge till varandra i dag på mentorstiden. Jag kom inte på något, så jag skrev inte… Jag hatar komplimanger eftersom att de är lögner. Jag är inte snäll. Det är bara en fasad som jag sätter upp. Bra på att rita… Nej, det finns många som ritar bättre än jag. Och jag är ledsen för att jag ljuger, låtsas vara något jag inte är i skolan. Och för att många som jag känner tror jag är bra på något sätt, för det är jag inte. Det är onödigt att slösa sin tid på mig. Onödigt att jag egentligen finns. Vad gör jag för nytta för andra? Jag är bara i vägen hela tiden.

Och nu mår jag ännu sämre för när jag skriver det här så släpper jag ut allting som jag försöker dölja inför andra människor. Fast jag skriver det här, så att andra kan se, i hopp om att de ska förstå vad förslags människa jag är och lämna mig ifred. Inte för att jag vill det, men det är bättre för dem om dem inte umgicks med mig. Bättre om dem bara ignorera mig. Dem skulle bli mycket gladare då, om inte jag fanns.

Önska jag kunde ta självmord, så att jag slapp känna såhär, och förstöra för andra människor hela jävla tiden. Jag förtjänar inte allt det jag får, de kompisar jag har. Förtjänar ingenting. Andra försöker vara förstående för min depression, min ångest, men de borde inte behöva må dåligt bara för att jag gör det.

Har just nu lusten att ta fram en sax, eller skruven i badrummet och skära mig själv. Det här är första gången jag skriver det såhär tydligt, så att ni förstår, men jag orkar bara inte hålla det gömt längre. Varför inte visa något som man vill att andra ska se? Varför inte visa andra hur ful jag är på insidan? Dem förtjänar att veta hur förstord jag är.

Att jag kanske snart kommer försvinna. Dö. Att jag inte är så glad som jag var en gång i tiden. Jag har förstört det för mig själv. Och jag har inte tillräckligt med ork för att fixa det igen. Jag är inte ens säker på om det går.
Det finns så mycket som är fel på mig, så mycket som gör mig till den fula person jag är.

Skit i det där, jag är på bra humör nu.



Even the strongest of us can break. But some are already broken, and have always been.