2010-09-14
 16:16:16

Skuggor

Skuggorna är överallt. Vart jag än går, så finns dem alltid där. Dem hånar mig, skriker på mig.

För varje år som gått, så har dem växt, blivit starkare. Svårare att motstå det mörka, det svarta. Tomma vaket.

Jag har försökt avvärja dem. På sätt och vis. Men jag har alltid varit för svag, för svag för att göra någonting.

På bra dagar är dem grå. Håller sig i bakgrunden, tysta. Inte ett knyst hörs från dem. Sådana dagar är få, och jag önskar att dem var fler. Att jag kunde få lugn och ro lite oftare.

I skolan växer dem sig starkare, för det är där ångesten sätter in. Men dem är duktiga på att manipulera. Mig. Alla. Omgivningen. Och jag faller. In i det svarta. Samtidigt som jag måste försöka. Försöka se glad ut, och vara social, när jag bara skulle vilja sjunka igenom golvet, marken, evigheten. Bara försvinna.

Det är jobbigt, att inte kunna vara sig själv. Att hela tiden låtsas. Vad glad. Dra inte någon annan efter dig i det mörka, tomma vaket. Låt dem leva. Låt dem vara lyckliga, så som du inte får, kan vara. Det är ett faktum. Alla förtjänar inte att leva. Jag är en av dem.

Jag är inte bra nog. Har inte bra betyg. Är inte rolig, snäll, intressant. Annorlunda. Inte normal. Onormal. Jag passar inte in. Jag får inte passa in. Det är inte meningen.

Så jag förstår inte vad det hemska med självmord skulle vara. Jag skulle väl ändå göra nytta, genom att försvinna? Eller hur? Jag skulle hjälpa alla. Så att dem slipper se mig, påminnas om mig. Lyssna på mig. Prata med mig. Skulle det inte vara bättre, om jag bara försvann?

Alla skulle bli lyckligare då. Att slippa se det onormala, den hemska sidan av livet. Mig. Mitt liv. Min ångest. Min depression. Min hemskhet. Min olycka.

Omedvetet drar jag in alla i det svarta hålet. Sårar dem. Som osynliga slag slår min ångest dem. Och det lämnar märken. Jag sitter förevigt fast på dem, fördärvar dem.

Det skulle vara bäst. Att bara försvinna. Sluta existera. Sluta slösa på det som någon annan skulle uppskatta så mycket mer.

Ett bra beslut. Det enda bra som jag kommer göra. För alla. För världen.

Försvinna. Bort.

Det här är mitt sätt att säga förlåt. För allt jag gjort, för alla liv som jag förstört. Jag önskar jag kunde ändra på det, ändra min existens. Radera den.

Delete.



Kommentarer:

« Namn Spara info?

« E-mail(publiceras ej)

« Bloggadress

Din åsikt: