Moshi Moshi!
Bara två dagar kvar av praon... Både roligt och tråkigt.
Idag fick jag baka bröd (m. oregano) och en citronmazarin kaka. Den var god (enligt andra). Fick även dekorera en smörgåstårta inför en begravningsfika. Den blev superfin.
För övrigt har jag gjort kaffe, plockat disk osv... Fick sluta 15 min tidigare.
Har fått några beställningar på avritning (skicka en tydlig bild med bra kvalité, [email protected]) och har ritat två stycken idag. Egentligen tre, men en fick jag slänga för den blev sämst. Fast jag är besviken på vissa, som inte blivit som jag velat... Dem måste vara perfekta. Fast det är dem inte. Känns som om jag suger på att rita ibland... (BORT ONDA TANKAR, VAR POSITIV...)

Mår illa just nu. Åt en pizza för... två timmar sedan? 1 ½ timme sedan... Usch...


...Egen gjord latte....

Godmorgon bloggen!
Igår kväll, och idag var det ju pappas 50 års fest, och jag kan säga att jag drack alldeles för mycket läsk och åt alldeles för många salta pinnar.
Maten åt jag i alla fall inte för mycket av, och jag skippade tårtan helt och hållet så jag kommer i alla fall inte gå upp i vikt ;)
Gick och lade mig vid två-tiden, då jag inte orkade hålla mig uppe längre och vaknade innan åtta. Snart blir det i alla fall att äta lite paj från igår och sedan städa.
Kanske även klämmer in lite läxor...



En bild jag ritade för ca ett halv år sedan, därför är inte skuggningen världens bästa ^^

Jag har många gånger sagt att jag inte har några drömmar. Till mina vänner och min familj. Okej, jag vill dö, vill inte leva.
Men jag har drömmar, som alla andra personer i världen, saker som jag vill uppnå innan jag försvinner.
Fast många av drömmarna som jag har är omöjliga att få, då man måste lägga ner ’heart and soul’ på dem. Och det är inte något jag är bra på. Alls.
Men jag tänker rabbla upp varenda dröm ändå, och berätta varför jag vill bli det. (Fast jag har ingen aning om varför ni skulle vara intresserade…)

 1. Författare. Det är min absolut största dröm. För jag älskar att skriva. Och jag kan faktiskt säga att jag är bra på det. Det är ett sätt för mig att beskriva och berätta saker som jag vanligtvis inte kan, eller vill säga.
Men det är någonting med att skriva som är lugnande, även fast jag för det mesta blir deppig då jag mest skriver deprimerande saker. Jag kan inte skriva någonting annat! Jag har försökt skriva kärlek. Omöjligt, då jag aldrig upplevt det. Eller jo, jag kan, men det blir ingen känsla i det. Man blir inte sådär varm och glad när man läser det. Jag kan inte heller skriva en berättelse som är helt glad. Det måste alltid vara något ångestfyllt och deprimerande med. Anledningen till att jag vill skriva är också för att jag vill hjälpa andra, som känner som jag, att allt hopp i världen är borta, och att dem inte har något att leva för. Jag vill kunna ge dem det där lilla hoppet, även fast det sker i en bok. För böcker har gett mig hopp, gett mig något att länga efter – även fast det för det mesta aldrig hänt. Jag vill kunna hjälpa människor med mina ord, såsom andra hjälpt mig.

 2. Musiker. Älskar att sjunga! Fast jag är inte direkt bra på det… Men jag älskar verkligen hur musik får mig att känna, och jag vill kunna förmedla en liknande känsla till andra. För musik har också hjälpt mig, super mycket. Skulle aldrig kunnat klara mig utan.

3. Skådespelare. Det här är en dröm som jag fått under det senaste året kan man säga. Jag kan inte skådespela om så mitt liv hängde på det, men det är någonting med att se hur en människa kan ändras så mycket när den kommer in i rollen, på hur stort allvar en skådespelare tar den. Jag vill också kunna göra det, och jag tränar lite nu och då på att kunna skådespela, även fast det är en omöjlig dröm det också.  Alla förebilder som jag har är just skådespelare, som bland annat Helena Bonham Carter och Johnny Depp.

Många undrar alltid varför vill du inte bli konstnär? Om jag ska vara ärlig, så tycker inte jag att jag alls är bra på att teckna. Det känns som om jag stjäl andras konst, att jag bara ritar av hela tiden. Jag tycker inte att jag förtjänar alla komplimanger jag får. Därför vill inte jag bli konstnär, för det känns som om jag fuskar hela tiden.

Godmorgon bloggen!
Idag är första prao-dagen då. Från och med nu får jag vakna fem varje dag. Jätteroligt. Börjar gå lite efter sju-tiden så att jag hinner fram innan klockan åtta.
Sen slutar jag vid fyra tiden. Långa dagar jag får ^^
Nu ska jag låta håret torka och sedan ska jag sätta upp det och fixa en lätt sminkning.

Förlåt att det första ordentliga inlägget på länge kommer vara negativt, så om du inte tycker om sådant, så tycker jag att du ska sluta läsa nu.

I alla fall… Idag mår jag skit, som alla andra dagar. Antar att jag mår extra dåligt eftersom att jag var glad på söndag då jag kom bort hemifrån. Klarar inte av att vara glad mer än en dag åt gången. Vet inte varför, det är bara så.

Idag var det jobbigt att gå till skolan. Eller jobbigare, eftersom att jag hatar att gå till skolan. Känner mig så annorlunda och utstött. Fast det är mitt eget fel egentligen… För det är jag som inte vågat prata med andra, och det är ju såklart att dem tröttnar. Och det är lätt att tröttna på mig, så tråkig som jag är ;)

Jag hatar att jag mår så dåligt hela tiden. Och jag hatar att få komplimanger, som vi var tvungna att ge till varandra i dag på mentorstiden. Jag kom inte på något, så jag skrev inte… Jag hatar komplimanger eftersom att de är lögner. Jag är inte snäll. Det är bara en fasad som jag sätter upp. Bra på att rita… Nej, det finns många som ritar bättre än jag. Och jag är ledsen för att jag ljuger, låtsas vara något jag inte är i skolan. Och för att många som jag känner tror jag är bra på något sätt, för det är jag inte. Det är onödigt att slösa sin tid på mig. Onödigt att jag egentligen finns. Vad gör jag för nytta för andra? Jag är bara i vägen hela tiden.

Och nu mår jag ännu sämre för när jag skriver det här så släpper jag ut allting som jag försöker dölja inför andra människor. Fast jag skriver det här, så att andra kan se, i hopp om att de ska förstå vad förslags människa jag är och lämna mig ifred. Inte för att jag vill det, men det är bättre för dem om dem inte umgicks med mig. Bättre om dem bara ignorera mig. Dem skulle bli mycket gladare då, om inte jag fanns.

Önska jag kunde ta självmord, så att jag slapp känna såhär, och förstöra för andra människor hela jävla tiden. Jag förtjänar inte allt det jag får, de kompisar jag har. Förtjänar ingenting. Andra försöker vara förstående för min depression, min ångest, men de borde inte behöva må dåligt bara för att jag gör det.

Har just nu lusten att ta fram en sax, eller skruven i badrummet och skära mig själv. Det här är första gången jag skriver det såhär tydligt, så att ni förstår, men jag orkar bara inte hålla det gömt längre. Varför inte visa något som man vill att andra ska se? Varför inte visa andra hur ful jag är på insidan? Dem förtjänar att veta hur förstord jag är.

Att jag kanske snart kommer försvinna. Dö. Att jag inte är så glad som jag var en gång i tiden. Jag har förstört det för mig själv. Och jag har inte tillräckligt med ork för att fixa det igen. Jag är inte ens säker på om det går.
Det finns så mycket som är fel på mig, så mycket som gör mig till den fula person jag är.

Skit i det där, jag är på bra humör nu.



Even the strongest of us can break. But some are already broken, and have always been.