Jag borde vara bättre,
borde vara glad.
Sluta tänka på mig själv,
hela jävla tiden.
Det är inte rätt,
att jag inte bryr mig,
om någonting.
Om bara allting,
var annorlunda.
För jag vet inte hur mycket mer,
jag klarar.

For all the times that I have cried,
for all the times I have felt pain,
I wish I could blame you,
but it is my own weakness that is at fault.

I can't be very important if you can throw me away that easily.

Why is it that I can't forget you? I just wish you would get the hell out of my mind, and leave me alone.

I once thought that I had an angel watching over me, but I know better now. There is no one keeping you safe. You are on your own.

A heart can be broken thousands of times, and you continue. But each time, a scar etch itself permately on the surface.

Instängd i min egen hjärna.
Omringad av ingenting.
Sitter jag.

Metall skär genom huden.
Blod sipprar fram.
Jag försöker att känna,
men allting är borta.

Mitt hjärta slår mot revbenen.
Vatten tränger sig in i lungorna.
Smärta far igenom min kropp,
för varje andetag jag tar.

Leendet sprider sig över ansiktet.
Och min syn börjar svartna,
i kanterna.
Det här är vad jag drömt om.
Nu är det äntligen slut.

Your voice got carried away with the wind, and I was left searching for those lost words.

I dream about it all the time,
to feel the cold metal,
against my fragile skin.
Drawing forth,
drops of crimson blood.

My wish, my dream
is to disappear.
Not from Earth, not from life,
but into another world.
Where I can be happy,
where I can get an ending.
That is not bound to be miserable.

Människor dör varje dag.
Alltid är det någon,
vars sista andetag tas.
Någon som skriker i smärta,
innan hjärtat slutar slå.
Dem vill inte dö.

Jag vill kunna ta
mitt sista andetag.
Jag vill att mitt hjärta
slutar slå.
Jag vill dö.

Du som är sjuk,
du som ej vill dö.
Låt mig ta din plats,
ge dig en chans till livet.
För du förtjänar det.

Everyone deserves life, whether they want it or not.

Hur många sår jag än har, så klarar dem aldrig av att visa den fulhet jag bär inom mig.

You don't see me the way I do. That's why you can't see how ugly I am on the inside.

Tusen tårar skiner i dina ögon,
likt diamanter glittrar de.
Du döljer dem,
ljuger och säger att allting är bra.
Men jag ser hur ont det gör,
hur mycket du hatar dig själv,
för allt som hänt.

Blod sipprar nerför dina bleka armar,
röda streck bildas i ett oläsligt mönster.
Ett leende leker på dina läppar,
medan ännu ett rött streck uppstår.

Döden ser dig rakt i ansiktet,
och jag ser dig le,
som du gjorde första gången vi sågs.
Jag vet vad det betyder,
vad blicken i dina ögon säger.
Hindra dig kan jag inte,
för jag är rädd för din ilska.

Du är döende,
och jag tänker på din reaktion,
om jag skulle hindra dig.
Rädsla, smärta.
Ett skratt undslipper mina läppar,
ekar tomt i det kala rummet.
Jag tror jag håller på att bli galen.
Du stirrar på mig,
den här gången oseende.
Medan jag tittade bort,
hade du tagit ditt liv.

Det är mitt fel,
för jag hindrade inte dig.
En klump växer i min hals,
när jag ser dig.
Tårar väller upp i mina ögon,
men jag motar bort dem.
Det är inte jag som ska gråta,
jag som orsakade det här.

En stor lust att ta kniven växer i mig,
vill slita den från din slappa hand.
Pressa in den i min kropp,
lägga mig ner bredvid dig.
Ta din kalla hand i min,
och låta ett leende växa på mina läppar.
Medan jag förs bort till dig,
till en värld där ingen smärta
existerar.

Non fui, fui, non sum, non curo.
- Latinskt citat, Jag fanns inte, jag fanns, jag finns inte längre, jag bryr mig inte.

Jag har aldrig klarat av att läsa andras dikter, men mest av allt har jag hållit mig borta från kända diktförfattare. Varför?

För att jag är rädd att jag ska tappa min egen tolkning, och skriva så likt andra att det inte är mitt längre. Att det inte är så personligt som tidigare. Fast när jag läste Djävulens märke, så läste rektorn i slutet av boken upp en dikt av Karin Boye, och jag fastnade verkligen för den, och sökte upp fler dikter av henne på datorn och de var verkligen bra. Så Karin Boye är en ny (och enda) favorit för mig, och jag har fått lite inspiration från några av hennes dikter att skriva egna. Men, dem är fortfarande personliga, och mina egna :)

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.
av Karin Boye

Ett stycke från hennes dikt Så drivs vi...

Tear me apart,
break my heart.
But nothing will hurt more,
than watching you walk away.

Dina händer är täckta av blod,
skulden sitter tung på dina axlar.
Dina ögon är fyllda av sorg,
ditt inre fyllt av smärta.

Det var aldrig meningen,
att det skulle gå såhär långt.
"Det är bara på skoj." sa ni.
Men det roliga tog slut,
liksom allt annat i livet,
och liksom livet ni tog.

"Det var inte meningen."
Alla vet det,
alla vet att det bara var på skoj.
Men det gör torkar inte bort blodet,
eller lyfter tyngden från dina axlar.
Den suddar inte ut sorgen i dina ögon,
eller klämmer ur smärtan ur ditt inre.