Blåa ögon blinkar tillbaka mot mig, med det blonda hårsvallet i en bulle på huvudet. Ansiktet, som egentligen ska vara hjärtformat, är runt och oformligt, med skavanker här och där.

Ingen vacker syn direkt. Det är tanken som far igenom mitt huvud varje dag när jag ställer mig framför spegeln, sminkväskan i högerhand.

Jag sätter igång med att förändra det fula till något acceptabelt, till något som inte är så äckligt att titta på.

Det tar ett tag, men tillslut ser det helt okej ut, och jag vet att jag kan dölja mig bakom sminket, i skolan. Helvetet är nog mer passande.

***

Klumpen i magen växer sig allt större för varje steg jag tar, och jag känner hur andhämtningen snabbar upp, och jag blir röd om kinderna. Mina händer darrar lätt, och min blick dras till den gråa asfalten under mig.

Jag studerar varje spricka tills jag står utanför dubbeldörrarna, och jag skjuter upp en av dem, en snabb blick uppåt innan jag vänder den neråt igen.

Det är bara sjuor som sitter där. Jag går för fan i nian. Inte ska jag vara rädd för dem.

Ändå sitter min blick fastlåst i marken, och mitt huvud är böjt medan jag snabbt skyndar mig förbi, samtidigt som jag leker med nycklarna i min hand. När jag går förbi soffan där de flesta i min klass sitter, vänder jag bort blicken, och försöker se lugn och samlad ut, även om mitt inre är en enda härja av känslor.

Jag öppnar mitt skåp och börjar sakta ta av mig jackan, och hänger den noggrant upp på den lilla svarta kroken innan jag tar upp skolböcker ur skolväskan, och slänger den på det lilla utrymmet på golvet, där papper från två år tillbaka ligger och skräpar.

En titt på klockan säger mig att det är fem minuter kvar tills lektionen börjar. Tio minuter, då lärarna alltid kommer försent.

Jag börjar pillra på sakerna i mitt skåp, och låtsas leta efter en skolbok. Försöker ignorera de osynliga ögonen som borrar in i min rygg.

Händerna darrar fortfarande, och jag knyter dem hårt och känner för att slå till något, vad som helst medan klumpen växer sig ännu större i min mage. Halsen snörar ihop sig, och det känns som att jag närsomhelst ska sluta andas. Bara lägga av.

Jag önskar att det kunde hända, så att jag slipper allt det här. För jag orkar inte mer.

”Hej.” Jag känner någon peta mig på ryggen, och jag klistrar på ett leende på ansiktet och vänder mig om. Leendet blir lite mer äkta när jag ser vilka det är. Men känslan inombors försvinner inte.

”Hej.” säger jag tillbaka, och tar snabbt ut böckerna ur skåpet och börjar gå tillsammans med dem mot bänkarna utanför klassrummet.

***

Jag packar väskan full med böcker innan jag tar på mig jackan och går snabbt därifrån. Jag vill bara komma hem så snabbt som möjligt, sätta mig framför datorn och läsa. Läxorna tar jag sedan, när jag mår bättre. Om det händer. Annars gör jag dem innan jag går och lägger mig.

Mina steg är snabba, och jag försöker undvika att komma för nära någon i min klass. Det är löjligt, men det känns som om varje gång dem vänder sin blick bakåt, så känns det som om jag blir ertappad för förföljning.

Jag svänger av mot höger innan backen är slut, och går med raska steg till portdörren. Jag trycker fast den röda ovalen mot metallen, och öppnar dörren till trapphuset.

En granne kommer gående nerför trapporna, och jag vänder blicken mot golvet, och tittar inte upp förrän hon är inom räckhåll, och hälsar snabbt när hon säger hej innan jag skynda mig upp till tredje våningen, där den bruna dörren till min lägenhet står.

När jag väl kommit innanför och låst efter mig slumpar mina axlar, och jag drar in ett djupt andetag innan jag släpper ut det. Min bror sitter på sitt rum, men som tur är märker han inte ens att jag kommit hem. Han är för inne i sitt spel.

Jag sätter mig vid skrivbordet i mitt rum efter att ha tagit av mig jackan och slängt väskan på sängen. Jag sluter mina ögon, och sitter där ett tag, och försöker med övningarna jag fick från BUP.

Andas in. Räkna till tio. Andas ut. Räkna till tio. Och så om igen.

Det funkar inte, som vanligt då. Jag mår fortfarande skit, och det kittlar till i min vänstra arm. Och snart kommer dem tankarna. Det förbjudna.

Jag motstår, som alltid, men lusten ligger kvar, i en mörk vrå, väntar på att få slå till igen. Och nästa gång vet jag inte om jag är stark nog för att motstå.