Ett. Två. Tre.

Blod sipprade fram från såren, och jag tittade fascinerat på medan det röda dropparna sakta trängde sig igenom den smala springan, och formade små bollar på min arm.

Min högra hand var hårt knuten runt rakbladet, och jag kunde känna de vassa kanterna skära sig in i min hud, och det sved till när kall luft blåstes mot det ny öppnade såren. Jag bet mig på läppen, så hårt att mina tänder grävde sig in i det mjuka, och smaken av koppar fyllde min mun.

Fyra. Fem. Sex.

Jag kunde inte sluta. Min hand for automatiskt över armen, och metallen gled över huden. Det började svida extra mycket, och jag slöt ögonen för att inte låta tårarna rulla nerför mina kinder, men en tår slet sig loss, och sakta karvade sig en osynlig linje på kinden.

Min fot började domna bort, där jag satt på toalettstolen, och jag ändrade ställning, men istället för att göra saken bättre, spred sig domnanden över mitt ben, och uppför låret.

Jag ställde ifrån mig det blodiga rakbladet på handfatet innan jag ställde mig upp, men svajade lätt till då jag inte kände mitt vänstra ben och på grund av blodförlusten.

Automatiskt sköljde jag rakbladet, torkade bort bevisen på att något hade hänt. Jag drog på mig min svarta munkjacka med skolans logo på framsidan. En snabb titt runt det lilla rummet konstaterade att alla blodfläckar och vita pappersdukar - färgade röda av blodet - var borta.

Ännu en gång hade jag lyckats med att dölja spåren efter mig.

Vampire Kisses av Ellen Schreiber
1:a boken innehåller 1, 2 och 3.
(Finns även i mangaform)

Raven är en sextonårig vampyr-beroende goth som bor i "Dullsville". Inget spännande händer någonsin där, men när någon flyttar in i det övergivna huset på Benson Hill går det rykten om att de är vampyrer, och Raven blir genast intresserad och bestämmer sig för att ta reda på om det är sant eller falskt. Men hon förväntade sig inte - men hoppades - att bli kär i Alexander Sterling, den snygga goth-killen.

*****
 (4/5)

Boken är väldigt bra, och har exakt vad jag kräver av en bok. Vampyrer och kärlek! Den kan ibland bli lite långtråkig, men den är väldigt bra skriven, och man kan verkligen leva sig in i Ravens känslor och tankar. Och man kan inte låta bli att fantisera om att hitta en egen goth-kille som Alexander ;)

Det är en serie av 6 stycken böcker.

Blåa ögon blinkar tillbaka mot mig, med det blonda hårsvallet i en bulle på huvudet. Ansiktet, som egentligen ska vara hjärtformat, är runt och oformligt, med skavanker här och där.

Ingen vacker syn direkt. Det är tanken som far igenom mitt huvud varje dag när jag ställer mig framför spegeln, sminkväskan i högerhand.

Jag sätter igång med att förändra det fula till något acceptabelt, till något som inte är så äckligt att titta på.

Det tar ett tag, men tillslut ser det helt okej ut, och jag vet att jag kan dölja mig bakom sminket, i skolan. Helvetet är nog mer passande.

***

Klumpen i magen växer sig allt större för varje steg jag tar, och jag känner hur andhämtningen snabbar upp, och jag blir röd om kinderna. Mina händer darrar lätt, och min blick dras till den gråa asfalten under mig.

Jag studerar varje spricka tills jag står utanför dubbeldörrarna, och jag skjuter upp en av dem, en snabb blick uppåt innan jag vänder den neråt igen.

Det är bara sjuor som sitter där. Jag går för fan i nian. Inte ska jag vara rädd för dem.

Ändå sitter min blick fastlåst i marken, och mitt huvud är böjt medan jag snabbt skyndar mig förbi, samtidigt som jag leker med nycklarna i min hand. När jag går förbi soffan där de flesta i min klass sitter, vänder jag bort blicken, och försöker se lugn och samlad ut, även om mitt inre är en enda härja av känslor.

Jag öppnar mitt skåp och börjar sakta ta av mig jackan, och hänger den noggrant upp på den lilla svarta kroken innan jag tar upp skolböcker ur skolväskan, och slänger den på det lilla utrymmet på golvet, där papper från två år tillbaka ligger och skräpar.

En titt på klockan säger mig att det är fem minuter kvar tills lektionen börjar. Tio minuter, då lärarna alltid kommer försent.

Jag börjar pillra på sakerna i mitt skåp, och låtsas leta efter en skolbok. Försöker ignorera de osynliga ögonen som borrar in i min rygg.

Händerna darrar fortfarande, och jag knyter dem hårt och känner för att slå till något, vad som helst medan klumpen växer sig ännu större i min mage. Halsen snörar ihop sig, och det känns som att jag närsomhelst ska sluta andas. Bara lägga av.

Jag önskar att det kunde hända, så att jag slipper allt det här. För jag orkar inte mer.

”Hej.” Jag känner någon peta mig på ryggen, och jag klistrar på ett leende på ansiktet och vänder mig om. Leendet blir lite mer äkta när jag ser vilka det är. Men känslan inombors försvinner inte.

”Hej.” säger jag tillbaka, och tar snabbt ut böckerna ur skåpet och börjar gå tillsammans med dem mot bänkarna utanför klassrummet.

***

Jag packar väskan full med böcker innan jag tar på mig jackan och går snabbt därifrån. Jag vill bara komma hem så snabbt som möjligt, sätta mig framför datorn och läsa. Läxorna tar jag sedan, när jag mår bättre. Om det händer. Annars gör jag dem innan jag går och lägger mig.

Mina steg är snabba, och jag försöker undvika att komma för nära någon i min klass. Det är löjligt, men det känns som om varje gång dem vänder sin blick bakåt, så känns det som om jag blir ertappad för förföljning.

Jag svänger av mot höger innan backen är slut, och går med raska steg till portdörren. Jag trycker fast den röda ovalen mot metallen, och öppnar dörren till trapphuset.

En granne kommer gående nerför trapporna, och jag vänder blicken mot golvet, och tittar inte upp förrän hon är inom räckhåll, och hälsar snabbt när hon säger hej innan jag skynda mig upp till tredje våningen, där den bruna dörren till min lägenhet står.

När jag väl kommit innanför och låst efter mig slumpar mina axlar, och jag drar in ett djupt andetag innan jag släpper ut det. Min bror sitter på sitt rum, men som tur är märker han inte ens att jag kommit hem. Han är för inne i sitt spel.

Jag sätter mig vid skrivbordet i mitt rum efter att ha tagit av mig jackan och slängt väskan på sängen. Jag sluter mina ögon, och sitter där ett tag, och försöker med övningarna jag fick från BUP.

Andas in. Räkna till tio. Andas ut. Räkna till tio. Och så om igen.

Det funkar inte, som vanligt då. Jag mår fortfarande skit, och det kittlar till i min vänstra arm. Och snart kommer dem tankarna. Det förbjudna.

Jag motstår, som alltid, men lusten ligger kvar, i en mörk vrå, väntar på att få slå till igen. Och nästa gång vet jag inte om jag är stark nog för att motstå.

Fångad av Lucy Christopher 2010
Original titel: Stolen - A letter to My Captor 2009

Gemma bråkar med sina föräldrar, och går för sig själv till ett café på flygplatsen i Bangkok. Där träffar hon Ty, som kidnappar henne, till mitt ut i ingenstans i Australien.
Väl där förväntar han sig att hon ska älska honom som han älskar henne.

*****
(3/5)

Jag tycker att boken var väldigt seg i början, och det hände inget speciellt som gjorde boken spännande, men ungefär i slutet, när det var hundra sidor kvar blev det spännande, och man kände att man bara ville läsa mer. Om det inte varit för slutet, så skulle boken fått en 2:a, men som det var nu så blev det 3 poäng.
Jag kan inte säga att det är en bok som jag rekommenderar, men den var inte dålig heller.

4 år. Det är en så lång tid, men samtidigt så kort. Mycket har förändrats, till det sämre.

Jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem jag kan lita på, eller vem jag kan vända mig till. Du fanns alltid där för mig. Du stöttade mig genom mina svårare tider, och tröstade mig när allting kändes hopplöst. Jag önskar jag kunde säga att jag gjorde likadant för dig.

Det kan jag inte. Jag var, och är fortfarande, för uppfylld av mina egna problem för att se andras. Det är ganska patetiskt egentligen, att vara så egoistisk.

Jag saknar dig. Vår tid tillsammans. Våra skratt. Tårar delade vi aldrig. Jag tror inte någon av oss gillade att gråta. Du och jag höll alltid ihop, no matter what. Jag trodde att vi skulle vara vänner, även när jag flyttade. Det höll i sig ett tag, men vi gled ifrån varandra. Vi förändrades, båda två.

Vi hade inte samma intressen längre, och samtalsämnen slutade i pinsam tystnad.

I början kändes det otroligt ensamt, utan dig. Jag förstörde mina chanser att få vänner på min nya skola, var för tyst och reserverad för att någon skulle vilja vara vän med mig. Hur mycket jag än försöker att skylla på andra, så var det mitt fel. Det kan jag erkänna nu.

Jag kände mig sviken av orden du skrev. Men jag kan inte döma dig. För du kan ju inte ha sagt det utan anledning. Jag måste ha gjort något fel. Och jag var inte helt oskyldig jag heller. Jag skrev väldigt fula och elaka saker, som jag ångrade sekunden efter att jag skickat dem.

Många gånger undrar jag hur det skulle vara om jag bott kvar. Om jag stannat, och gått i skola med dig, med er alla. Hur skulle jag varit som person? Skulle jag fortfarande känna som jag gör nu? Eller skulle det varit värre?

Det finns många frågor, men även om dem finns, så har jag inte lust att få svaren på dem. Det hindrar mig inte att tänka på dem, på hur det skulle varit.

Visste du att jag inte kan lyssna på vissa låtar, eftersom att det frambringar så starka känslor och minnen från tiden jag bodde där. Mest dåliga. En klump sätter sig i bröstet på mig och jag får svårt att andas. Tror du att det kommer att bli bättre med tiden?

Det här är väldigt förvirrande för dig kanske, men jag måste få ut saker som jag burit inombords så länge. Jag har försökt många gånger tidigare, men då har jag inte varit redo än. Det har varit för färskt. Även om det gått 4 år.

Jag är en ganska patetisk människa. Ynklig. Klarar inte av vanliga vardagssysslor, som att resa sig ur sängen, eller gå till skolan. Göra läxor. Det är väldigt svårt, alltihopa.

En del skyller jag på skolan däruppe, på vissa klasskompisar. Men den största skulden lägger jag på mig själv. För jag är svag nog att låta allt det där påverka mig. Jag låter er vinna.

Jag är inte uppriktigt glad nuförtiden längre. Mina skratt låter fejkade, om man känner mig, och mitt leende är för falskt. Den når inte ögonen. Det finns alltid en skugga som hänger över mig. Som vakar över varje steg som jag tar.

I somrar ringde mamma BUP. Visste du det? Dem satte mig på medicin direkt. Sa att jag hade en väldigt allvarlig depression. Men kan man verkligen tro på dem? Eller säger dem det bara för pengarnas skull.

Vet du vad jag gjorde, en vecka innan skolan började? Jag skar mig. För första gången. Mamma sa att det var medicinen som påverkade mig. Jag är inte lika säker.

Det kändes bra. Metall mot hud. Hudlager som går sönder, och blod sipprar fram. Vet du varför jag gjorde det? Jag ville visa världen hur lite jag förtjänar min plats på jorden, hur ful jag är på insidan. Jag ville be om förlåtelse för att jag finns. Men jag ville inte dö. Det vill jag fortfarande inte. Jag vill bara inte existera.

Det är ett bra sätt att förklara det på. Ann Heberlein skrev boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har aldrig tänkt på det så förut. Men det är sant. Och nu kanske du säger, om man inte existerar så är man väl död?

Är det så? Är det verkligen så? Om du vet hur det är att vara deprimerad, då vet du känslan jag pratar om. Då vet du, hur det är att inte vilja leva, men inte vilja dö heller.

Jag har ärr. Dem kommer säkert försvinna så småningom, men ännu finns dem kvar. Det för mig glad, att få se dem. Kalla mig sjuk, men jag kan sitta och beundra dem hur länge som helst. Är det något fel på mig? Att gilla skada sig själv, kan väl inte klassas som normalt? Men vad är egentligen normalt?

31 ärr. Alla syns inte så tydligt. Dem flesta är bara små vita streck på huden. För jag skar inte så djupt. Hittade inget vasst nog. Och några sår försvann, dem som var gjorda med rakhyvel. Dem sved mest. Dem gjorda med sax och skruv gjorde inte alls ont.

Några på benen gjorde jag också. Jag har inte kollat om dem lämnade ärr efter sig.

Det kittlar ofta till i vänster arm, där ärren är. Som om den vill ha fler. Ibland vill jag ta upp något vasst, och bara skära. Men jag kan inte dölja det för min familj. Och jag vill inte gå tillbaka till BUP igen. Jag mår bara sämre av det. Så jag gör det inte, hur mycket jag än frestas.

Tänk att, varje gång jag håller i något vasst, så undrar jag hur djupt ner i huden den kan sjunka. Hur sjukt är inte det?

Jag har vänner nu. Några stycken. Men ingen är riktigt nära, som jag litar på hundra procentigt. Ingen som du. Jag umgås med dem i skolan. Aldrig på fritiden. Kanske någon gång då och då. Inte mer eller mindre.

Har du många vänner? Brukar du fortfarande vara med samma personer som sist jag hälsade på dig? Var det 3 år sen? Jag hoppas att du mår bra, att du mår bättre än mig.

Ingen ska behöva må som jag. Ingen. Fast det finns tusentals, miljontals med människor, som mår till och med sämre.

Klockan är mycket när jag skriver det här. 02.50. Ingen är vaken. Alla sover, lugnt, utan att behöva oroa sig över något för stunden. Ro.

Jag önskar jag kunde ha det. Under vakna timmar. För när jag sover kan jag drömma mig bort, om en värld där jag inte är lika ful och missbildad, där killen jag tror jag gillar, gillar mig och jag är glad. Inte världens lyckligaste, men nöjd med livet.

Så är det inte. Killar gillar mig inte. Lägger inte märke till mig. Jag är för tjock, för ful, för konstig. Och ingen förtjänar någon som har så sjuka tankar som jag. Jag kan inte lura någon att tro att jag är bra, för att sedan krossa den bilden. Därför är det nog bäst att jag är ensam, och fokuserar på skolan. Och senare i livet, på jobbet.

Vad mer behöver jag? Jag klarar av att vara ensam. Jag har gjort det förut, och kan göra det igen.

Jag är rädd. Hela tiden. Hela jävla tiden är det någonting som skrämmer mig. Kommer min rädsla att försvinna, tror du? Kommer jag att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Eller är det helt omöjligt för mig?

Det här är slutet. Du behöver inte höra mer. Nog med hemskheter från mig. Jag älskar dig. Efter alla dessa år, och vi har inte haft kontakt dem senaste två, så älskar jag dig fortfarande.

Det här är inte ett farväl. Jag ville bara att du skulle få veta. Varför vet jag inte. För vem är egentligen så sjukt elak att den slänger sin börda på någon annan med full kraft?

Jag förstår inte mig själv. En dag kanske jag kommer att göra det. Men för nu, så får jag leva med den jag är, och fortsätta kämpa, tills det inte behövs längre.

Prolog – 30 juni 1914

Kronprinsparet mördades på Franz Joseph-gatan i Sarajevo

I förrgår när Frans Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek åkte till Sarajevo i fred blev de skjutna av Princip, en ung man, som tillsammans med fem stycken andra hade fått order om att döda paret. Han försökte döda sig själv, men någon hoppade på honom och han blev förd till ett tukthus, på grund av sin ringa ålder, där han vill spendera tjugo år.

Sophie och Frans dog innan det kommit fram till sjukhuset, och en begravning planeras. Efter sig lämnade de tre barn, Sophie, Maximilian och Ernst som tills vidare kommer att bo hos en avlägsen släkting.

För att läsa mer, bläddra till sidan 9.

Jag stirrade på artikeln, och försökte komma underfund med den kväljande känslan i min mage, när min mamma argt slet pappret ur handen på mig.

”Vad håller du på med unge?” frågade hon samtidigt som hon slängde pappret i samma soptunna som den kom ifrån. ”Jag sa ju åt dig att hålla dig inne.”

”Jag ville bara veta vad det är som händer. Alla är ju så rädda hela tiden.” viskade jag, och kröp ihop från blicken mamma gav mig. Hon kan vara läskig när hon vill.

”In med dig!” När jag inte rörde mig ur fläcken tog hon tag i min arm och slängde mig mot dörren. Jag snubblade till, innan jag stirrade på henne med en chockad blick. Aldrig hade hon varit våldsam mot mig, eller mina syskon. ”In med dig!” röt hon igen, och den här gången sprang jag så snabbt jag kunde in i huset, med tårar brännande i mina ögon.

Vad är det som händer?

UPDATE: Det här är inte prologen, då jag ändrade hela skiten ;)

Det är så normalt för mig, att fejka ett leende, att det händer automatiskt. Klistrar sig fast på mitt ansikte, och döljer känslorna inom mig.

För jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, försöka hjälpa mig. Jag behöver inte er hjälp. Jag är bra, precis som jag är, oavsett om jag är deprimerad, ångestfylld och självmordsbenägen. Jag vill vara sån.

Men ibland, bara ibland, skulle det vara en lättnad om någon visste. Såg igenom fasaden som jag sätter upp för mig själv. Riva murarna jag byggt. Jag vill kunna släppa ut allting som äter upp mig inombords.

Jag vill leva. Men så tänker jag att jag inte förtjänar det, att jag kastat bort min chans. Och då faller jag tillbaka, klistrar fast mitt leende, och låtsas som om allting är perfekt.

Även om det inte är det, och jag håller på och faller ihop inombords.

“Those days are over Adrian. We can never go back to what we were. Too much has happened, and we have changed.”

It hurt, but it had to be done. I can’t be with him, knowing that I don’t love him as much as I did before. But he was my friend, my best friend, and I knew that my rejection hurt him, bad, and we could never get our easy-going friendship back.

And even though it was for the best, and I don’t love him, I miss him. I miss him so much it hurts. I never knew how it felt like, breaking your heart. I didn’t know that the feeling was so real, that you could almost hear the cracks form, before the beating organ fell to pieces, the shards digging through ones lungs, making it difficult to breathe.

Tears clouded my vision as I lay down on the cold floor beneath me, not caring that it was uncomfortable. At least it eased some of the pain forming inside of me, eased the guilt in my mind for breaking Adrian, crushing the already cracked heart.

But they were both broken, even before this; this just opened the sealed wounds.

And two broken pieces can’t fit if they aren’t from the same artifact.

Those plump lips were supposed to be mine. It should be me kissing them red and swollen, not him.

I could only watch, see her twirl, her skirts flying, around on the dance floor in his arms, her tinkling laugh- showing of her pearl white teeth- echoing in the room, like she was the only one there. For me, she is the only one.

Her beautiful turquoise eyes glimmered in the dim light from the chandeliers, happy and alive.

And as the song reached its end, he kissed her, my girl, and I fisted my hands under the table, trying to control the rage that rose within me.

When they broke apart, he led her to a table clothed with white linen and they seated themselves, him whispering something in her ear, making her laugh again. It should be me sitting there next to her, holding her delicate hand in mine.

The dress that she was wearing looked like it was made of the finest silk, the pure white color of the dress highlighting her already pale skin. It clung to her body like a second skin. She is, by far, the most beautiful girl in the room.

My hands wanted to reach out and touch her, feel her. I almost rose up from the chair, but regained control of my body, but my mind was still thinking about her, my eyes lingering on her elegant form as she sat there, so near, yet so far away.

The night was close to its end, and as they made their way out from the quaint room, and I could feel my heart breaking. Cheesy, but true.

It was like barbed wire wrapping itself around the beating organ, and a wheezing sound could be heard in his chest as it struggled to get its usual rhythm.

It should be me, walking with a goddess like her by my side, her head leaning against my shoulder. It should be me kissing her passionately, touching her hair gingerly; knowing she hated it when it got ruffled. It should’ve been me who was wearing the thin golden band ring around my ring finger, looking forward to forever.

Mina händer darrade lätt medans jag höll i den lilla pappersbiten. Om jag ville, så skulle jag kunna riva den i små stycken, och låtsas som om den aldrig någonsin existerade. Som om de ord som var skrivna med hennes barnsliga still aldrig funnits.

Tårar formades i mina blåa ögon och en föll sakta nerför min kind och föll ner på pappret. Jag kände hur en klump formades i min hals.

Jag kunde framför mig föreställa hennes glada leende, som alltid lyste upp ett rum och på sättet som hon alltid skrattade och pratade, suddade bort de ledsna uppsynen av sina vänner. Hon var som en stark stjärna i de mörkaste stunderna.

Det kan inte vara sant, inte hon. Hon skulle aldrig göra något sånt här. Det är inte hennes stil bara.

Man skulle aldrig kunna tro att hon hade mörker i sitt liv, svåra stunder. Att det skulle leda till något sånt här. Det känns hopplöst, att tro att någonting kommer att bli bra i livet om en stark människa som hon inte klarar av det. Inte klarar av att leva i denna dystra vardag som är vårt liv.

Och jag vill göra samma sak. Lämna allt, smärtan, sorgen. Livet. Men jag kan inte göra det. Jag måste hedra minnet av henne, och få henne att leva vidare, även fast hon inte är här. Jag kan inte heller överge min familj, mina vänner, alla som finns där för mig.

Jag svepte undan en visp av blont hår, och satte mig ner på det kalla cement golvet, och lät tårarna rulla nerför mina kinder medan jag snyftade mjukt.

Jag orkar inte längre.

Moshi Moshi!

Har bestämt mig att skriva alla mina inlägg på ett word-dokument, då det hackar fett mycket när jag skriver på internet. Så om det är många paragrafer, stycken och whatnot, so vet ni varför.

Sitter just nu och lyssnar på Chris Daughtry, hans låt September, som är superbra och finns längre ner på min blogg. Scrolla bara ner, så hittar ni den ;)

Funderar även på om jag ska rensa mina fanfictions som jag skrivit. Har jättemånga som jag inte läst på länge. Fast jag vet inte om jag orkar :) Men är fett sugen på att skriva, antingen en dikt, eller novell, men kommer inte på något, alldeles blankt. Så om ni har några idéer, så är jag tacksam :)

Om ni vill läsa något av det jag skrivit, så kan ni kolla in min fanfiction sida (där dem flesta av mina berättelser är gamla, och därför inte så bra skrivna) eller fictionpress sida.

http://www.fictionpress.com/u/739339/Tempted_Sacrifice

http://www.fanfiction.net/u/2210309/Tempted_Sacrifice

Prologue

҉

The white orb in the sky was beautiful, shining down on the mortals on Earth.

Red hair glinted in the soft light, and her sorrow-filled tears trailed down her cheeks, black streaks appearing after them. She was beautiful, in an awkward, innocent kind of way. Not like the women on my planet. But that made her all the more appealing.

A loud sob escaped her mouth, and she took out a white pristine handkerchief, but her arms fell to her sides, as she hopelessly stared at the lake in front of her, black in the darkness of the night. Her green skirt was twisted and creased, even torn on some places. The white camisole she’d worn for the Summer Night festive was bloodied, and I felt anger boil inside of me as I thought of what had happened to my princess.

I floated closer to her, wanting to have a closer look at her, fill her with some of the hope that I felt for the future, and as my hand reached out to touch her cheek, a shiver ran down her spine, and she looked around her, confused. A smile tugged at the corners of my lip, as she looked so cute, her pink lips opened slightly, and her eyes wide-open, a frown marring her beautiful ivory skin.

Soon my dear, soon you’ll be mine.

Det här är prologen till min bok som jag just påbörjat, fast egentligen började jag skriva på den för länge sedan, fast det har mest bara varit en idé hit och dit. Är just nu bara på kapitel ett, så vi får väl se hur det gå ;)

Många blir besvärade. När dem hör att man har en depression. Psykisk sjukdom. Fel i huvudet.
Då är man onormal. Inte som dem.
Dem flesta vet. Om mig alltså. Dem bryr sig bara inte. Jag är inte viktig. Jag har inte en del av livet. Utböling. Det nekas, varje gång jag säger så. Men det är sant. Samhället, världen bryr sig om en enda futtig människa.
Vill dämpa det, kanske. Att det finns vi som inte är som dem. Annorlunda. Säger att allting är perfekt. Inga problem. Normalt. Vanligt.
Depression är inte något man ska ta lätt på. Människor dör av det. Klarar inte av. Känslorna, tomheten, smärtan. Livet.

Är det svårt att förstå? Att det finns människor som inte klarar av det som så många tycket är lätt, lika lätt som att andas?
Alla har sina stunder, det vet jag. Kan inte neka till det. Men om du vet hur det är att leva med det varje dag, så vet du hur jag känner mig.
Hela tiden gnager något inom mig. Oro, ångest, nervositet. Smärta. Får svårt att andas, lungorna trycks ihop. Man vill bara få ett slut på det hela. Sluter ögonen. Räknar till tio. Funkar inte. Ingenting funkar. Man får vänta ut det, tills det blir en gnutta bättre, och man kan andas, man kan leva. Och sedan upprepas allting igen. Och igen. Om och om igen. En sluten cirkel som går runt. Runt, runt, runt. Dygnet runt. 24/7. Året om.
I 6 år har jag levt med depression. Sedan jag gick i trean.

Många tycker jag är för ung. Att jag inte kan må dåligt. Jag har så mycket att leva för. Vet ni hur jävla dåligt jag mår av att höra det? Omedvetet eller inte, ni får mig att hata mig själv ännu mer. Bortskämd. Det är det jag hör när ni börjar. Orden forsar ur er mun, men jag hör inte, jag orkar inte.
Bortskämd. Bortskämd.
Upprepas i mitt huvud, hela tiden.

Svag. Jag är svag. Vet ni hur lyckligt lottad jag är, jämfört med många andra? Hur mycket jag har, och ändå ber jag om mer. Hat fyller mig vid bara tanken. Självhat.

Ni frågar, är det inte bara att bestämma sig, för att sluta känna sig negativ?
Jag är svag, okej? Jag klarar det inte. Jag klarar för fan inte av att tänka positivt, att livet är frid och fröjd och att jag är oh så lycklig. Jag klarar det inte!
Och så finns ju även dem som tycker synd om en. Försöker se förstående ut. Nej, det där var elakt, dem kanske förstår? Kanske vet hur det är, att känna sig som jag?
Men jag hatar det! Hatar blickarna, de "snälla" orden. Hata, hata, hata! I don't want your fucking pity.

Ibland tror jag att jag är galen. När jag hör röster i mitt huvud. Som säger till mig att skada mig själv, visa mig själv, och alla andra, hur oduglig jag är. Visa dem!

Jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv. Vill inte, vill inte, vill inte! Kan inte låta bli. Må det vara med sax, kniv... Till och med pennor. Stiftpennor. Bläckpennor. Allting med en vass spets. Som drar blod. Som tar ut det onda, det som gjort mig onormal. Som gjort att jag inte passar in.

Jag vill gråta. Skrika. Vara arg. Jag vill inte försöka vara glad hela tiden, stänga inne alla känslor som finns inombords. Jag vill släppa taget, och bara vara mig själv. Känna.
Har inte gråtit sedan jag gick i femman. Har inte varit arg, riktigt arg sedan jag gick i trean. Har aldrig i hela mitt liv skrikit ut smärtan.
Men jag tillåter inte mig själv att göra någon av de där sakerna. För då kanske allt från det förflutna kommer tillbaka. Saker som jag glömt.
Och jag blir rädd, rädd för att det ska hända igen. Det vrider sig i magen på mig, och bara tanken får mig att må illa.
Pysiskt, fysiskt. På alla möjliga sätt.

Klarar inte av det, klarar inte av livet. Men jag måste. Måste orka, måste vilja.

Men undra hur det skulle vara? Att ta en överdosering av piller, eller sticka kniven igenom pulsådern. Skulle man försvinna, bortom evigheten, sluta existera? Sluta känna.
Eller skulle man dö, men ändå känna, allting, för evigt?
Jag hoppas på det första alternativet. Jag vill ha det. Nu.

Är suicid en lösning? Eller är det bara en flykt, en svaghet?

Skuggorna är överallt. Vart jag än går, så finns dem alltid där. Dem hånar mig, skriker på mig.

För varje år som gått, så har dem växt, blivit starkare. Svårare att motstå det mörka, det svarta. Tomma vaket.

Jag har försökt avvärja dem. På sätt och vis. Men jag har alltid varit för svag, för svag för att göra någonting.

På bra dagar är dem grå. Håller sig i bakgrunden, tysta. Inte ett knyst hörs från dem. Sådana dagar är få, och jag önskar att dem var fler. Att jag kunde få lugn och ro lite oftare.

I skolan växer dem sig starkare, för det är där ångesten sätter in. Men dem är duktiga på att manipulera. Mig. Alla. Omgivningen. Och jag faller. In i det svarta. Samtidigt som jag måste försöka. Försöka se glad ut, och vara social, när jag bara skulle vilja sjunka igenom golvet, marken, evigheten. Bara försvinna.

Det är jobbigt, att inte kunna vara sig själv. Att hela tiden låtsas. Vad glad. Dra inte någon annan efter dig i det mörka, tomma vaket. Låt dem leva. Låt dem vara lyckliga, så som du inte får, kan vara. Det är ett faktum. Alla förtjänar inte att leva. Jag är en av dem.

Jag är inte bra nog. Har inte bra betyg. Är inte rolig, snäll, intressant. Annorlunda. Inte normal. Onormal. Jag passar inte in. Jag får inte passa in. Det är inte meningen.

Så jag förstår inte vad det hemska med självmord skulle vara. Jag skulle väl ändå göra nytta, genom att försvinna? Eller hur? Jag skulle hjälpa alla. Så att dem slipper se mig, påminnas om mig. Lyssna på mig. Prata med mig. Skulle det inte vara bättre, om jag bara försvann?

Alla skulle bli lyckligare då. Att slippa se det onormala, den hemska sidan av livet. Mig. Mitt liv. Min ångest. Min depression. Min hemskhet. Min olycka.

Omedvetet drar jag in alla i det svarta hålet. Sårar dem. Som osynliga slag slår min ångest dem. Och det lämnar märken. Jag sitter förevigt fast på dem, fördärvar dem.

Det skulle vara bäst. Att bara försvinna. Sluta existera. Sluta slösa på det som någon annan skulle uppskatta så mycket mer.

Ett bra beslut. Det enda bra som jag kommer göra. För alla. För världen.

Försvinna. Bort.

Det här är mitt sätt att säga förlåt. För allt jag gjort, för alla liv som jag förstört. Jag önskar jag kunde ändra på det, ändra min existens. Radera den.

Delete.

Magen dallrar. Hänger över linningen på byxorna, kjolen, shortsen. Väller över, som en flod. Växer. Växer hela tiden.

Träning. Det är lösningen. Men man orkar inte. Orkar inte bry sig. Förtjänar inte. Vad är det för mening? Inget kommer att förändras. Ingen kommer ändå vilja umgås med dig, prata med dig. Du är fortfarande ful. Osynlig. Ingen. Nobody.

”Nej, det stämmer inte. Du är fin som du är.” Så säger många. Lögner. Lögnare hela bunten. Ser dem inte fettet, som så fult hänger runt en. På armarna. På magen. På låren. Överallt. Man kommer aldrig bort från det. Det finns alltid där. Man vill inte kolla sig själv i spegeln. Se fettet så tydligt genom kläderna, på hakan. Ansiktet. Överallt. Hela tiden.

Man går förbi en spegel, och vänder bort blicken. Man orkar inte se sig själv, se magen puta ut under munkjackan, den stora som du fick från brorsan eller köpte i XL. Man skjuter undan tallriken med mat, påstår att man inte är hungrig. Ler fejkat, försöker se övertygande ut, medans magen kurrar och den ljuvliga doften viftar omkring, lockar, hånar en. Man orkar inte. Man orkar bara inte.

Och man frossar. Man trycker i sig chips. Godis. Kakor. Man vill bara lägga sig ner och dö. Inte bry sig om något annat. Man orkar bara inte mer. För svårt.

I skolan tar man ett glas vatten. För att tysta ner kurrandet i magen. Men ibland orkar man inte. Man äter. Flingor. Fil. Men ändå. För mycket. Man känner sig uppsvullen. Fet.

Alla blickar på en, på magen, på låren. Ansiktet.

”Fy fan vad äckligt. Ser du hur magen hänger över kläderna. Hur orkar hon?” Jag orkar inte. Jag gör inte det. Det går bara inte.

”Fetto.” Jag vet, jag har sett mig själv de senaste tio åren. Sett magen växa. Andra säger att man är lite överviktig bara, inget allvarligt. Men dem ljuger. Ser inte mig utan kläder. Ser inte fettet som lagt sig på kroppen. Lager efter lager. Hela tiden mer. Och det växer fortfarande.

Vikten lägger på sig. Kilo efter kilo. Man vågar inte ställa sig på vågen. Rädd för resultatet. Rädd för siffrorna. Det blir för mycket. Alldeles för mycket. Men man fortsätter. Fortsätter att göra sig fet. Man äter. Hela tiden. Man är inte stark nog. Stark nog för att avstå. Svag. Äcklig. Fet.

Och det gör inte saken bättre att man inte ser bra ut. Orange färgat hår. Blont. Utväxt. Rödblossigt ansikte. För runt. För mycket fett. För liten mun. För stor underläpp. Inte tillräckligt stora ögon. För små.

Missformad. Hela jag. Allting.

Varför kunde jag inte låta bli bullarna när jag var liten? Chokladen. Kakorna. Proppade munnen full. Förväntade sig mer. Rak i ryggen. Girig blick. Röda kinder. Röd näsa. Glänsande ögon. Ett ”snällt” leende.

”Får jag en till?” Vänder sig i stolen, försöker se oskyldig ut. En nick. Fettiga fingrar famlar runt på tallriken. Tar den största. Med mest socker. Tar en stor tugga. Ett leende på läpparna.

Man tänkte inte på det då, på framtiden. Hur mycket det skulle påverka skolgången. Fetman. Tjockheten. Massan. Man tänkte inte. Man var korkar, fattade inte. Fucking clueless.

På sommaren glänser ansiktet av svett. Man andas tungt. Man klagar. Man gnäller. Grimaserar. Ansiktet förvrids, blir fulare än vanligt. Fettet gör det. Det är magens fel, lårens fel, armarnas fel. Mitt fel. Min girighet. Bortskämd. Måste ha. Hela tiden. Ge mig. Ge mig.

”Jag har astma.” Bortförklaringar. Bortförklaringar. Hela jävla jag. Det är bara dålig kondition. Fetma. Lathet. Äckligt. Fy fan vad trött man blir på sig själv. Man hatar fettet. Sig själv. Allting. Man förtjänar inte att leva, att finnas.

Smink döljer min fulhet. Kläder döljer min fetma.

Men inget döljer mig från mig själv. Inget.

”Freak.”

Jag gick förbi och försökte att se oberörd ut även om det gjorde ont att höra. Jag får höra det varje dag. Alltid något glåpord som slängs efter mig. Jag hatar det! Jag hatar/hatar/hatar det.

Fast det är sant. Jag är en freak. Jag passar inte in. Har aldrig gjort det. Kommer aldrig att göra det. Och egentligen bryr jag mig inte. Lögnare. Jag bryr mig visst. Jag vill bli gillad. Jag vill bli accepterad.

Fet/Ful/Äcklig.

Det är sanningen. Många säger att jag är bara lite överviktig, men 20 kg är inte övervikt. Det är fetma. Och det gör inte saken bättre heller att jag inte ser ens någorlunda bra ut. För brett ansikte, för knubbig näsa, för många finnar. Hår som vägrar se bra ut, hänger stripigt runt ansiktet, utan volym alls.

Och det ser alltid ut som om jag svettas, med rödflammiga kinder och fettig hy. Äcklig.

Skoldagen är förbi, och jag skyndar på mina steg, vill slippa bemötas med äcklade miner och hånskratt. Bort/Bort/Bort.

Grus knastras under mina fötter och jag stirrar på mina slitna converse. Ett steg. Två steg. Tre steg. Fyra steg. Snart kommer dem. Fem steg. En knuff mot ryggen och jag faller med ansiktet först. Mina knän och handflator skrapar mot asfalten och jag blundar med ögonen, blinkar bort tårarna som vill tränga fram.

Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.

Skratt ringer i mina öron och fotstegen tonar bort tills dem inte hörs mer, och först då reser jag mig upp, och borstar grå gruskorn från min kropp innan jag börjar gå igen, med tårar brännande i mina ögon.

Gråt inte. Inte förrän du är hemma, i ditt eget rum.

När lägenhetsbyggnaden jag lever i kom inom synhåll satte jag av i en sprint. Skolväskan dunkade mot mitt högra lår, och jag var säker på att det skulle bildas ett blåmärke.

Öppna dörren. Springa upp för trappan. Snubbla på andra trappsteget. Säga att jag mår bara bra, och ja, skolan var rolig till Mrs. Tripp. Rota fram nycklarna. Låsa upp dörren. Gå in och stänga dörren efter mig. Falla ihop på golvet. Väskan hamnar med en duns på skohyllan.

Och tårarna kommer, de rinner nerför kinderna och nerför halsen, in under tröjan. En flod av tårar väller upp i mina ögon, och fortsätter rinna, strömma ner. Jag snyftar, och hickar till.

Hick. Hick. Hick.

Jag reser mig upp från golvet, torkar ögonen med skjortärmen. Drar av mig skorna. Ställer dem på skohyllan, och tar upp min väska med ett ryck. Går genom den smala hallen och in i det sista rummet, mitt rum. Stänger dörren med ett klick, slänger väskan på sängen. Drar fingrarna genom håret.

Tårar växer igen, och stora droppar faller ner på golvet. Jag skakar på huvudet, och vill få ett slut, ett slut på allting.

Knytnäven träffar väggen, och det bultar i knogarna. Översta hudlagret skrapades bort på vissa ställen och blod bildas. Små droppar karmosinröd. Ett leende växer fram på mina nariga läppar.

Mina fötter tar mig till den svarta byrålådan i rummet, och jag drar i tredje lådan och den öppnas ljudlöst. Silver glänser mellan en hög med Nemi-tidningar och gamla teckningar. Jag drar fram den, och drar med fingret över det vassa egget, först med lätta tryck, sedan hårdare. Mer blod. En stingande smärta.

Kniven glider över handflatan och ner till vristen. Jag tar i. Trycker till. Hårt/Hårt/Hårt.

Jag suckar. Mina ögon stängs och jag glider ner för väggen och lutar huvudet mot den svarta tapeten.

Äntligen. Äntligen/Äntligen/Äntligen.

Jag sitter där, i timmar och skär. Linje efter linje. Djupa och ytliga. Långa och korta. Armen är täckt av blod. Jag är inte äcklad av det. Jag älskar det. Älskar att känna kniven dra över min hy, och rispa och skära. Allting som visar att jag inte mår bra. Till mig själv. För att visa att jag inte duger, att påminna mig om varför jag mår dåligt.

När den andra armen är full av sår, övergår jag till den andra och fortsätter. Mer/Mer/Mer. Måste ha.

Skjuter bort mitt blonda hår från ansiktet, och fortsätter. Tills nycklar prasslar, och ytterdörren öppnas. Jag slänger snabbt in kniven i byrålådan och drar fram min stora svarta munkjacka och drar den över min feta kropp. Låser upp dörren till mitt rum. Sätter mig vid skrivbordet, låtsas göra läxor när mamma öppnar dörren.

”Är du hungrig?”

Nej.

”Har du ätit?”

En nick med huvudet. Ja.

Dörren stängs mjukt och jag faller ihop, och lutar huvudet mot handflatorna. Jag vill inte såra mamma. Mamma är bra. Mamma är snäll.

Men jag klarar inte det här. Klarar inte av att vara ensam, att känna mig utanför. Och mamma skulle vara bättre av utan mig. Jag är inte normal. Jag är inte bra.

Dålig/Dålig/Dålig.

Jag drar fram mitt ritblock från under sängen tillsammans med mina pennor, och sätter mig på golvet, vid det stora fönstret som går från tak till golv. Jag tittar ut på den rosa himlen, och lutar kinden mot det kalla glaset.

Min hand far över pappret, och pennstreck bildas. Jag vet inte vad jag ritar. Det gör jag aldrig. Jag tittar aldrig. Jag vägrar att titta. Det är mitt sätt att känna mig fri, efter timmar av skärning.

Jag mår inte bra av att skära mig. Det tror jag inte någon gör. Men jag måste. Måste släppa ut det dåliga blodet som finns i min kropp, måste visa mig själv hur oduglig jag är.

Måste/Måste/Måste.

Mörkret börjar falla, och snart ser jag ingenting, förutom den lilla springan av ljus från hallen. Min mamma tittar in, säger att hon ska ut, frågar om jag behöver något. Jag skakar på huvudet, och lyckas le.

När jag ser lyckan skina i min mammas ögon känner jag mig skyldig. För om hon skulle ha en aning om hur jag mådde, så skulle jag dra ner henne i samma ändlösa svarta hål som jag befinner mig i. Och det är orättvist. Mamma har inte gjort något fel. Hon försökte så gott hon kunde med mig. Det är inte mitt fel att jag blev en freak, ett miffo.

Jag känner tröttheten växa, men jag vågar inte blunda och somna. För då kommer mardrömmarna, och rösterna.

Mina ögon försöker stänga av sig själv, men jag vägrar ge efter. Vägrar att ge upp.

Vill inte/Vill inte/Vill inte.

Jag ritar. Papper efter papper, tills småtimmarna, då ljuset börjar kika fram mellan trätopparna, och jag lägger pennorna och blocket under sängen igen, och stoppar undan teckningarna. Lägger mig i sängen och låtsas vakna upp när mamma väcker mig efter en natt av festande.

”Du klarar av att göra frukost själv? Du är så duktig du.” Säger hon innan hon går in i sitt rum, och jag hör hur hon faller ner på sängen, och små snarkningar hörs bakom den stängda dörren. Jag reser mig upp ur sängen och drar fram en av mina tio skjortor och ett par svarta bondage byxor med kedjor hängande som hängslen.

De är mina favoritbyxor, men mamma hade glömt att tvätta dem tills nu.

En dusch senare och en borste genom håret och jag var klar. Jag drack två glas vatten, för att dölja hunger-monstret som bor i min övervuxna mage. Jag drog på mig skorna och tog väskan och gick ut ur huset och låste efter mig.

Ännu en dag i helvetet.

En suck undslapp min mun medans jag började sakta bege mig av mot skolan.

”Emo!” Jag vände mig om och såg några femmor skrika efter mig och jag rykte på axlarna och fortsatte gå. Emo var inte något dåligt, inte jämfört mot andra saker jag blivit kallad för.

Emo är bra, Emo betyder att jag inte är som dem.

Fast jag vill vara som dem. I alla fall passa in.

När jag stod utanför skolans portar, satte ångesten in på riktigt, och mina lungor pressades ihop och jag skulle fallit till marken om det inte varit för handen som var som fastklistrat vid stenmuren.

Jag kan inte/kan inte/kan inte.

Jag vände mig om och började springa hemåt, och när jag var framme hade jag ett håll på höger sida och min andhämtning kom ut i små flämtningar.

Fet/Patetisk/Äcklig.

Mina axlar skakade. Jag försökte hålla in tårarna som brände bakom ögonlocken.

Jag tog tag i handtaget och drog till. Jag flög nästan bakåt när dörren öppnades, men jag samlade mig snabbt och gick snabbt uppför trapporna och låste upp dörren.

En lapp var fastklistrad på insidan av dörren.

Chris,

Jag blev inkallad till jobbet och kommer inte hem förrän efter midnatt någon gång. Det finns pizza i frysen.

Mamma.

Jag skrynklade ihop lappen och slängde den i papperskorgen. Jag har ett namn.

Men det används så sällan att jag ofta glömmer det. Jag skakade av mig tankarna och skyndade in på mitt rum. Jag har ett uppdrag att göra.

Jag tog fram mitt ritblock och rev ut en sida och tog en av pennorna och började skriva frenetiskt.

Mamma,

Jag är ledsen att jag varit en sådan börda och att jag inte varit den dottern du ville ha. Förlåt för att jag får dig att må dåligt genom att göra det här, men jag klarar inte av det längre.

Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Christianne