4 år. Det är en så lång tid, men samtidigt så kort. Mycket har förändrats, till det sämre.

Jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem jag kan lita på, eller vem jag kan vända mig till. Du fanns alltid där för mig. Du stöttade mig genom mina svårare tider, och tröstade mig när allting kändes hopplöst. Jag önskar jag kunde säga att jag gjorde likadant för dig.

Det kan jag inte. Jag var, och är fortfarande, för uppfylld av mina egna problem för att se andras. Det är ganska patetiskt egentligen, att vara så egoistisk.

Jag saknar dig. Vår tid tillsammans. Våra skratt. Tårar delade vi aldrig. Jag tror inte någon av oss gillade att gråta. Du och jag höll alltid ihop, no matter what. Jag trodde att vi skulle vara vänner, även när jag flyttade. Det höll i sig ett tag, men vi gled ifrån varandra. Vi förändrades, båda två.

Vi hade inte samma intressen längre, och samtalsämnen slutade i pinsam tystnad.

I början kändes det otroligt ensamt, utan dig. Jag förstörde mina chanser att få vänner på min nya skola, var för tyst och reserverad för att någon skulle vilja vara vän med mig. Hur mycket jag än försöker att skylla på andra, så var det mitt fel. Det kan jag erkänna nu.

Jag kände mig sviken av orden du skrev. Men jag kan inte döma dig. För du kan ju inte ha sagt det utan anledning. Jag måste ha gjort något fel. Och jag var inte helt oskyldig jag heller. Jag skrev väldigt fula och elaka saker, som jag ångrade sekunden efter att jag skickat dem.

Många gånger undrar jag hur det skulle vara om jag bott kvar. Om jag stannat, och gått i skola med dig, med er alla. Hur skulle jag varit som person? Skulle jag fortfarande känna som jag gör nu? Eller skulle det varit värre?

Det finns många frågor, men även om dem finns, så har jag inte lust att få svaren på dem. Det hindrar mig inte att tänka på dem, på hur det skulle varit.

Visste du att jag inte kan lyssna på vissa låtar, eftersom att det frambringar så starka känslor och minnen från tiden jag bodde där. Mest dåliga. En klump sätter sig i bröstet på mig och jag får svårt att andas. Tror du att det kommer att bli bättre med tiden?

Det här är väldigt förvirrande för dig kanske, men jag måste få ut saker som jag burit inombords så länge. Jag har försökt många gånger tidigare, men då har jag inte varit redo än. Det har varit för färskt. Även om det gått 4 år.

Jag är en ganska patetisk människa. Ynklig. Klarar inte av vanliga vardagssysslor, som att resa sig ur sängen, eller gå till skolan. Göra läxor. Det är väldigt svårt, alltihopa.

En del skyller jag på skolan däruppe, på vissa klasskompisar. Men den största skulden lägger jag på mig själv. För jag är svag nog att låta allt det där påverka mig. Jag låter er vinna.

Jag är inte uppriktigt glad nuförtiden längre. Mina skratt låter fejkade, om man känner mig, och mitt leende är för falskt. Den når inte ögonen. Det finns alltid en skugga som hänger över mig. Som vakar över varje steg som jag tar.

I somrar ringde mamma BUP. Visste du det? Dem satte mig på medicin direkt. Sa att jag hade en väldigt allvarlig depression. Men kan man verkligen tro på dem? Eller säger dem det bara för pengarnas skull.

Vet du vad jag gjorde, en vecka innan skolan började? Jag skar mig. För första gången. Mamma sa att det var medicinen som påverkade mig. Jag är inte lika säker.

Det kändes bra. Metall mot hud. Hudlager som går sönder, och blod sipprar fram. Vet du varför jag gjorde det? Jag ville visa världen hur lite jag förtjänar min plats på jorden, hur ful jag är på insidan. Jag ville be om förlåtelse för att jag finns. Men jag ville inte dö. Det vill jag fortfarande inte. Jag vill bara inte existera.

Det är ett bra sätt att förklara det på. Ann Heberlein skrev boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har aldrig tänkt på det så förut. Men det är sant. Och nu kanske du säger, om man inte existerar så är man väl död?

Är det så? Är det verkligen så? Om du vet hur det är att vara deprimerad, då vet du känslan jag pratar om. Då vet du, hur det är att inte vilja leva, men inte vilja dö heller.

Jag har ärr. Dem kommer säkert försvinna så småningom, men ännu finns dem kvar. Det för mig glad, att få se dem. Kalla mig sjuk, men jag kan sitta och beundra dem hur länge som helst. Är det något fel på mig? Att gilla skada sig själv, kan väl inte klassas som normalt? Men vad är egentligen normalt?

31 ärr. Alla syns inte så tydligt. Dem flesta är bara små vita streck på huden. För jag skar inte så djupt. Hittade inget vasst nog. Och några sår försvann, dem som var gjorda med rakhyvel. Dem sved mest. Dem gjorda med sax och skruv gjorde inte alls ont.

Några på benen gjorde jag också. Jag har inte kollat om dem lämnade ärr efter sig.

Det kittlar ofta till i vänster arm, där ärren är. Som om den vill ha fler. Ibland vill jag ta upp något vasst, och bara skära. Men jag kan inte dölja det för min familj. Och jag vill inte gå tillbaka till BUP igen. Jag mår bara sämre av det. Så jag gör det inte, hur mycket jag än frestas.

Tänk att, varje gång jag håller i något vasst, så undrar jag hur djupt ner i huden den kan sjunka. Hur sjukt är inte det?

Jag har vänner nu. Några stycken. Men ingen är riktigt nära, som jag litar på hundra procentigt. Ingen som du. Jag umgås med dem i skolan. Aldrig på fritiden. Kanske någon gång då och då. Inte mer eller mindre.

Har du många vänner? Brukar du fortfarande vara med samma personer som sist jag hälsade på dig? Var det 3 år sen? Jag hoppas att du mår bra, att du mår bättre än mig.

Ingen ska behöva må som jag. Ingen. Fast det finns tusentals, miljontals med människor, som mår till och med sämre.

Klockan är mycket när jag skriver det här. 02.50. Ingen är vaken. Alla sover, lugnt, utan att behöva oroa sig över något för stunden. Ro.

Jag önskar jag kunde ha det. Under vakna timmar. För när jag sover kan jag drömma mig bort, om en värld där jag inte är lika ful och missbildad, där killen jag tror jag gillar, gillar mig och jag är glad. Inte världens lyckligaste, men nöjd med livet.

Så är det inte. Killar gillar mig inte. Lägger inte märke till mig. Jag är för tjock, för ful, för konstig. Och ingen förtjänar någon som har så sjuka tankar som jag. Jag kan inte lura någon att tro att jag är bra, för att sedan krossa den bilden. Därför är det nog bäst att jag är ensam, och fokuserar på skolan. Och senare i livet, på jobbet.

Vad mer behöver jag? Jag klarar av att vara ensam. Jag har gjort det förut, och kan göra det igen.

Jag är rädd. Hela tiden. Hela jävla tiden är det någonting som skrämmer mig. Kommer min rädsla att försvinna, tror du? Kommer jag att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Eller är det helt omöjligt för mig?

Det här är slutet. Du behöver inte höra mer. Nog med hemskheter från mig. Jag älskar dig. Efter alla dessa år, och vi har inte haft kontakt dem senaste två, så älskar jag dig fortfarande.

Det här är inte ett farväl. Jag ville bara att du skulle få veta. Varför vet jag inte. För vem är egentligen så sjukt elak att den slänger sin börda på någon annan med full kraft?

Jag förstår inte mig själv. En dag kanske jag kommer att göra det. Men för nu, så får jag leva med den jag är, och fortsätta kämpa, tills det inte behövs längre.