Det är så normalt för mig, att fejka ett leende, att det händer automatiskt. Klistrar sig fast på mitt ansikte, och döljer känslorna inom mig.

För jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, försöka hjälpa mig. Jag behöver inte er hjälp. Jag är bra, precis som jag är, oavsett om jag är deprimerad, ångestfylld och självmordsbenägen. Jag vill vara sån.

Men ibland, bara ibland, skulle det vara en lättnad om någon visste. Såg igenom fasaden som jag sätter upp för mig själv. Riva murarna jag byggt. Jag vill kunna släppa ut allting som äter upp mig inombords.

Jag vill leva. Men så tänker jag att jag inte förtjänar det, att jag kastat bort min chans. Och då faller jag tillbaka, klistrar fast mitt leende, och låtsas som om allting är perfekt.

Även om det inte är det, och jag håller på och faller ihop inombords.