Magen dallrar. Hänger över linningen på byxorna, kjolen, shortsen. Väller över, som en flod. Växer. Växer hela tiden.

Träning. Det är lösningen. Men man orkar inte. Orkar inte bry sig. Förtjänar inte. Vad är det för mening? Inget kommer att förändras. Ingen kommer ändå vilja umgås med dig, prata med dig. Du är fortfarande ful. Osynlig. Ingen. Nobody.

”Nej, det stämmer inte. Du är fin som du är.” Så säger många. Lögner. Lögnare hela bunten. Ser dem inte fettet, som så fult hänger runt en. På armarna. På magen. På låren. Överallt. Man kommer aldrig bort från det. Det finns alltid där. Man vill inte kolla sig själv i spegeln. Se fettet så tydligt genom kläderna, på hakan. Ansiktet. Överallt. Hela tiden.

Man går förbi en spegel, och vänder bort blicken. Man orkar inte se sig själv, se magen puta ut under munkjackan, den stora som du fick från brorsan eller köpte i XL. Man skjuter undan tallriken med mat, påstår att man inte är hungrig. Ler fejkat, försöker se övertygande ut, medans magen kurrar och den ljuvliga doften viftar omkring, lockar, hånar en. Man orkar inte. Man orkar bara inte.

Och man frossar. Man trycker i sig chips. Godis. Kakor. Man vill bara lägga sig ner och dö. Inte bry sig om något annat. Man orkar bara inte mer. För svårt.

I skolan tar man ett glas vatten. För att tysta ner kurrandet i magen. Men ibland orkar man inte. Man äter. Flingor. Fil. Men ändå. För mycket. Man känner sig uppsvullen. Fet.

Alla blickar på en, på magen, på låren. Ansiktet.

”Fy fan vad äckligt. Ser du hur magen hänger över kläderna. Hur orkar hon?” Jag orkar inte. Jag gör inte det. Det går bara inte.

”Fetto.” Jag vet, jag har sett mig själv de senaste tio åren. Sett magen växa. Andra säger att man är lite överviktig bara, inget allvarligt. Men dem ljuger. Ser inte mig utan kläder. Ser inte fettet som lagt sig på kroppen. Lager efter lager. Hela tiden mer. Och det växer fortfarande.

Vikten lägger på sig. Kilo efter kilo. Man vågar inte ställa sig på vågen. Rädd för resultatet. Rädd för siffrorna. Det blir för mycket. Alldeles för mycket. Men man fortsätter. Fortsätter att göra sig fet. Man äter. Hela tiden. Man är inte stark nog. Stark nog för att avstå. Svag. Äcklig. Fet.

Och det gör inte saken bättre att man inte ser bra ut. Orange färgat hår. Blont. Utväxt. Rödblossigt ansikte. För runt. För mycket fett. För liten mun. För stor underläpp. Inte tillräckligt stora ögon. För små.

Missformad. Hela jag. Allting.

Varför kunde jag inte låta bli bullarna när jag var liten? Chokladen. Kakorna. Proppade munnen full. Förväntade sig mer. Rak i ryggen. Girig blick. Röda kinder. Röd näsa. Glänsande ögon. Ett ”snällt” leende.

”Får jag en till?” Vänder sig i stolen, försöker se oskyldig ut. En nick. Fettiga fingrar famlar runt på tallriken. Tar den största. Med mest socker. Tar en stor tugga. Ett leende på läpparna.

Man tänkte inte på det då, på framtiden. Hur mycket det skulle påverka skolgången. Fetman. Tjockheten. Massan. Man tänkte inte. Man var korkar, fattade inte. Fucking clueless.

På sommaren glänser ansiktet av svett. Man andas tungt. Man klagar. Man gnäller. Grimaserar. Ansiktet förvrids, blir fulare än vanligt. Fettet gör det. Det är magens fel, lårens fel, armarnas fel. Mitt fel. Min girighet. Bortskämd. Måste ha. Hela tiden. Ge mig. Ge mig.

”Jag har astma.” Bortförklaringar. Bortförklaringar. Hela jävla jag. Det är bara dålig kondition. Fetma. Lathet. Äckligt. Fy fan vad trött man blir på sig själv. Man hatar fettet. Sig själv. Allting. Man förtjänar inte att leva, att finnas.

Smink döljer min fulhet. Kläder döljer min fetma.

Men inget döljer mig från mig själv. Inget.

---

Ett till smakprov från min bok som jag håller på och skriver. Tänkte att jag kanske skulle göra små noveller som ändå på något sätt hänger ihop. Vad tycker ni?