2010-09-02
 17:55:23

F R E A K

”Freak.”

Jag gick förbi och försökte att se oberörd ut även om det gjorde ont att höra. Jag får höra det varje dag. Alltid något glåpord som slängs efter mig. Jag hatar det! Jag hatar/hatar/hatar det.

Fast det är sant. Jag är en freak. Jag passar inte in. Har aldrig gjort det. Kommer aldrig att göra det. Och egentligen bryr jag mig inte. Lögnare. Jag bryr mig visst. Jag vill bli gillad. Jag vill bli accepterad.

Fet/Ful/Äcklig.

Det är sanningen. Många säger att jag är bara lite överviktig, men 20 kg är inte övervikt. Det är fetma. Och det gör inte saken bättre heller att jag inte ser ens någorlunda bra ut. För brett ansikte, för knubbig näsa, för många finnar. Hår som vägrar se bra ut, hänger stripigt runt ansiktet, utan volym alls.

Och det ser alltid ut som om jag svettas, med rödflammiga kinder och fettig hy. Äcklig.

Skoldagen är förbi, och jag skyndar på mina steg, vill slippa bemötas med äcklade miner och hånskratt. Bort/Bort/Bort.

Grus knastras under mina fötter och jag stirrar på mina slitna converse. Ett steg. Två steg. Tre steg. Fyra steg. Snart kommer dem. Fem steg. En knuff mot ryggen och jag faller med ansiktet först. Mina knän och handflator skrapar mot asfalten och jag blundar med ögonen, blinkar bort tårarna som vill tränga fram.

Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.

Skratt ringer i mina öron och fotstegen tonar bort tills dem inte hörs mer, och först då reser jag mig upp, och borstar grå gruskorn från min kropp innan jag börjar gå igen, med tårar brännande i mina ögon.

Gråt inte. Inte förrän du är hemma, i ditt eget rum.

När lägenhetsbyggnaden jag lever i kom inom synhåll satte jag av i en sprint. Skolväskan dunkade mot mitt högra lår, och jag var säker på att det skulle bildas ett blåmärke.

Öppna dörren. Springa upp för trappan. Snubbla på andra trappsteget. Säga att jag mår bara bra, och ja, skolan var rolig till Mrs. Tripp. Rota fram nycklarna. Låsa upp dörren. Gå in och stänga dörren efter mig. Falla ihop på golvet. Väskan hamnar med en duns på skohyllan.

Och tårarna kommer, de rinner nerför kinderna och nerför halsen, in under tröjan. En flod av tårar väller upp i mina ögon, och fortsätter rinna, strömma ner. Jag snyftar, och hickar till.

Hick. Hick. Hick.

Jag reser mig upp från golvet, torkar ögonen med skjortärmen. Drar av mig skorna. Ställer dem på skohyllan, och tar upp min väska med ett ryck. Går genom den smala hallen och in i det sista rummet, mitt rum. Stänger dörren med ett klick, slänger väskan på sängen. Drar fingrarna genom håret.

Tårar växer igen, och stora droppar faller ner på golvet. Jag skakar på huvudet, och vill få ett slut, ett slut på allting.

Knytnäven träffar väggen, och det bultar i knogarna. Översta hudlagret skrapades bort på vissa ställen och blod bildas. Små droppar karmosinröd. Ett leende växer fram på mina nariga läppar.

Mina fötter tar mig till den svarta byrålådan i rummet, och jag drar i tredje lådan och den öppnas ljudlöst. Silver glänser mellan en hög med Nemi-tidningar och gamla teckningar. Jag drar fram den, och drar med fingret över det vassa egget, först med lätta tryck, sedan hårdare. Mer blod. En stingande smärta.

Kniven glider över handflatan och ner till vristen. Jag tar i. Trycker till. Hårt/Hårt/Hårt.

Jag suckar. Mina ögon stängs och jag glider ner för väggen och lutar huvudet mot den svarta tapeten.

Äntligen. Äntligen/Äntligen/Äntligen.

Jag sitter där, i timmar och skär. Linje efter linje. Djupa och ytliga. Långa och korta. Armen är täckt av blod. Jag är inte äcklad av det. Jag älskar det. Älskar att känna kniven dra över min hy, och rispa och skära. Allting som visar att jag inte mår bra. Till mig själv. För att visa att jag inte duger, att påminna mig om varför jag mår dåligt.

När den andra armen är full av sår, övergår jag till den andra och fortsätter. Mer/Mer/Mer. Måste ha.

Skjuter bort mitt blonda hår från ansiktet, och fortsätter. Tills nycklar prasslar, och ytterdörren öppnas. Jag slänger snabbt in kniven i byrålådan och drar fram min stora svarta munkjacka och drar den över min feta kropp. Låser upp dörren till mitt rum. Sätter mig vid skrivbordet, låtsas göra läxor när mamma öppnar dörren.

”Är du hungrig?”

Nej.

”Har du ätit?”

En nick med huvudet. Ja.

Dörren stängs mjukt och jag faller ihop, och lutar huvudet mot handflatorna. Jag vill inte såra mamma. Mamma är bra. Mamma är snäll.

Men jag klarar inte det här. Klarar inte av att vara ensam, att känna mig utanför. Och mamma skulle vara bättre av utan mig. Jag är inte normal. Jag är inte bra.

Dålig/Dålig/Dålig.

Jag drar fram mitt ritblock från under sängen tillsammans med mina pennor, och sätter mig på golvet, vid det stora fönstret som går från tak till golv. Jag tittar ut på den rosa himlen, och lutar kinden mot det kalla glaset.

Min hand far över pappret, och pennstreck bildas. Jag vet inte vad jag ritar. Det gör jag aldrig. Jag tittar aldrig. Jag vägrar att titta. Det är mitt sätt att känna mig fri, efter timmar av skärning.

Jag mår inte bra av att skära mig. Det tror jag inte någon gör. Men jag måste. Måste släppa ut det dåliga blodet som finns i min kropp, måste visa mig själv hur oduglig jag är.

Måste/Måste/Måste.

Mörkret börjar falla, och snart ser jag ingenting, förutom den lilla springan av ljus från hallen. Min mamma tittar in, säger att hon ska ut, frågar om jag behöver något. Jag skakar på huvudet, och lyckas le.

När jag ser lyckan skina i min mammas ögon känner jag mig skyldig. För om hon skulle ha en aning om hur jag mådde, så skulle jag dra ner henne i samma ändlösa svarta hål som jag befinner mig i. Och det är orättvist. Mamma har inte gjort något fel. Hon försökte så gott hon kunde med mig. Det är inte mitt fel att jag blev en freak, ett miffo.

Jag känner tröttheten växa, men jag vågar inte blunda och somna. För då kommer mardrömmarna, och rösterna.

Mina ögon försöker stänga av sig själv, men jag vägrar ge efter. Vägrar att ge upp.

Vill inte/Vill inte/Vill inte.

Jag ritar. Papper efter papper, tills småtimmarna, då ljuset börjar kika fram mellan trätopparna, och jag lägger pennorna och blocket under sängen igen, och stoppar undan teckningarna. Lägger mig i sängen och låtsas vakna upp när mamma väcker mig efter en natt av festande.

”Du klarar av att göra frukost själv? Du är så duktig du.” Säger hon innan hon går in i sitt rum, och jag hör hur hon faller ner på sängen, och små snarkningar hörs bakom den stängda dörren. Jag reser mig upp ur sängen och drar fram en av mina tio skjortor och ett par svarta bondage byxor med kedjor hängande som hängslen.

De är mina favoritbyxor, men mamma hade glömt att tvätta dem tills nu.

En dusch senare och en borste genom håret och jag var klar. Jag drack två glas vatten, för att dölja hunger-monstret som bor i min övervuxna mage. Jag drog på mig skorna och tog väskan och gick ut ur huset och låste efter mig.

Ännu en dag i helvetet.

En suck undslapp min mun medans jag började sakta bege mig av mot skolan.

”Emo!” Jag vände mig om och såg några femmor skrika efter mig och jag rykte på axlarna och fortsatte gå. Emo var inte något dåligt, inte jämfört mot andra saker jag blivit kallad för.

Emo är bra, Emo betyder att jag inte är som dem.

Fast jag vill vara som dem. I alla fall passa in.

När jag stod utanför skolans portar, satte ångesten in på riktigt, och mina lungor pressades ihop och jag skulle fallit till marken om det inte varit för handen som var som fastklistrat vid stenmuren.

Jag kan inte/kan inte/kan inte.

Jag vände mig om och började springa hemåt, och när jag var framme hade jag ett håll på höger sida och min andhämtning kom ut i små flämtningar.

Fet/Patetisk/Äcklig.

Mina axlar skakade. Jag försökte hålla in tårarna som brände bakom ögonlocken.

Jag tog tag i handtaget och drog till. Jag flög nästan bakåt när dörren öppnades, men jag samlade mig snabbt och gick snabbt uppför trapporna och låste upp dörren.

En lapp var fastklistrad på insidan av dörren.

Chris,

Jag blev inkallad till jobbet och kommer inte hem förrän efter midnatt någon gång. Det finns pizza i frysen.

Mamma.

Jag skrynklade ihop lappen och slängde den i papperskorgen. Jag har ett namn.

Men det används så sällan att jag ofta glömmer det. Jag skakade av mig tankarna och skyndade in på mitt rum. Jag har ett uppdrag att göra.

Jag tog fram mitt ritblock och rev ut en sida och tog en av pennorna och började skriva frenetiskt.

Mamma,

Jag är ledsen att jag varit en sådan börda och att jag inte varit den dottern du ville ha. Förlåt för att jag får dig att må dåligt genom att göra det här, men jag klarar inte av det längre.

Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Christianne



Det här är en del av boken jag håller på och skriver, och tänkte att det skulle vara kul att höra vad ni tycker om det. Positiv feedback och kritik, vad som helst!
Kolla även in här, om ni vill läsa annat som jag skrivit.


Olivia
PUBLICERAT: 2010-09-02, 18:08:13 | URL: http://oliviaburman.blogg.se/

mkt mkt bra skrivet!! :)



sv: tack dsm! (a)


Olivia
PUBLICERAT: 2010-09-02, 18:08:46 | URL: http://oliviaburman.blogg.se/

oj, ta bort dsm haha X)


Nathalie
PUBLICERAT: 2010-09-02, 18:30:37 | URL: http://liborius.blogg.se/

kul att du vill vara med:D jag skickar till dig när vinnaren är utsedd!

haft en bra dag?:D


FRIDA HJÄRTA KEVIN
PUBLICERAT: 2010-09-02, 19:05:35 | URL: http://fridasjoblom.blogg.se/

SV; Okej, jag skickar till dig när vinnaren är utsedd :D


FRIDA HJÄRTA KEVIN
PUBLICERAT: 2010-09-02, 20:18:49 | URL: http://fridasjoblom.blogg.se/

SV; Okej, kul att du svarade! :D


FRIDA HJÄRTA KEVIN
PUBLICERAT: 2010-09-02, 21:25:21 | URL: http://fridasjoblom.blogg.se/

Vinnaren av dagens blogg är utsedd nu, gå in och titta om det var du som vann! Om inte så kommer det en ny chans imorgon! :D


bbaraaelin
PUBLICERAT: 2010-11-09, 20:35:00 | URL: http://bbaraaelin.blogg.se/

jättebra skrivet! man förstår verkligen hur hon känner sig.:)



Kommentarer:

« Namn Spara info?

« E-mail(publiceras ej)

« Bloggadress

Din åsikt: