Många blir besvärade. När dem hör att man har en depression. Psykisk sjukdom. Fel i huvudet.
Då är man onormal. Inte som dem.
Dem flesta vet. Om mig alltså. Dem bryr sig bara inte. Jag är inte viktig. Jag har inte en del av livet. Utböling. Det nekas, varje gång jag säger så. Men det är sant. Samhället, världen bryr sig om en enda futtig människa.
Vill dämpa det, kanske. Att det finns vi som inte är som dem. Annorlunda. Säger att allting är perfekt. Inga problem. Normalt. Vanligt.
Depression är inte något man ska ta lätt på. Människor dör av det. Klarar inte av. Känslorna, tomheten, smärtan. Livet.

Är det svårt att förstå? Att det finns människor som inte klarar av det som så många tycket är lätt, lika lätt som att andas?
Alla har sina stunder, det vet jag. Kan inte neka till det. Men om du vet hur det är att leva med det varje dag, så vet du hur jag känner mig.
Hela tiden gnager något inom mig. Oro, ångest, nervositet. Smärta. Får svårt att andas, lungorna trycks ihop. Man vill bara få ett slut på det hela. Sluter ögonen. Räknar till tio. Funkar inte. Ingenting funkar. Man får vänta ut det, tills det blir en gnutta bättre, och man kan andas, man kan leva. Och sedan upprepas allting igen. Och igen. Om och om igen. En sluten cirkel som går runt. Runt, runt, runt. Dygnet runt. 24/7. Året om.
I 6 år har jag levt med depression. Sedan jag gick i trean.

Många tycker jag är för ung. Att jag inte kan må dåligt. Jag har så mycket att leva för. Vet ni hur jävla dåligt jag mår av att höra det? Omedvetet eller inte, ni får mig att hata mig själv ännu mer. Bortskämd. Det är det jag hör när ni börjar. Orden forsar ur er mun, men jag hör inte, jag orkar inte.
Bortskämd. Bortskämd.
Upprepas i mitt huvud, hela tiden.

Svag. Jag är svag. Vet ni hur lyckligt lottad jag är, jämfört med många andra? Hur mycket jag har, och ändå ber jag om mer. Hat fyller mig vid bara tanken. Självhat.

Ni frågar, är det inte bara att bestämma sig, för att sluta känna sig negativ?
Jag är svag, okej? Jag klarar det inte. Jag klarar för fan inte av att tänka positivt, att livet är frid och fröjd och att jag är oh så lycklig. Jag klarar det inte!
Och så finns ju även dem som tycker synd om en. Försöker se förstående ut. Nej, det där var elakt, dem kanske förstår? Kanske vet hur det är, att känna sig som jag?
Men jag hatar det! Hatar blickarna, de "snälla" orden. Hata, hata, hata! I don't want your fucking pity.

Ibland tror jag att jag är galen. När jag hör röster i mitt huvud. Som säger till mig att skada mig själv, visa mig själv, och alla andra, hur oduglig jag är. Visa dem!

Jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv. Vill inte, vill inte, vill inte! Kan inte låta bli. Må det vara med sax, kniv... Till och med pennor. Stiftpennor. Bläckpennor. Allting med en vass spets. Som drar blod. Som tar ut det onda, det som gjort mig onormal. Som gjort att jag inte passar in.

Jag vill gråta. Skrika. Vara arg. Jag vill inte försöka vara glad hela tiden, stänga inne alla känslor som finns inombords. Jag vill släppa taget, och bara vara mig själv. Känna.
Har inte gråtit sedan jag gick i femman. Har inte varit arg, riktigt arg sedan jag gick i trean. Har aldrig i hela mitt liv skrikit ut smärtan.
Men jag tillåter inte mig själv att göra någon av de där sakerna. För då kanske allt från det förflutna kommer tillbaka. Saker som jag glömt.
Och jag blir rädd, rädd för att det ska hända igen. Det vrider sig i magen på mig, och bara tanken får mig att må illa.
Pysiskt, fysiskt. På alla möjliga sätt.

Klarar inte av det, klarar inte av livet. Men jag måste. Måste orka, måste vilja.

Men undra hur det skulle vara? Att ta en överdosering av piller, eller sticka kniven igenom pulsådern. Skulle man försvinna, bortom evigheten, sluta existera? Sluta känna.
Eller skulle man dö, men ändå känna, allting, för evigt?
Jag hoppas på det första alternativet. Jag vill ha det. Nu.

Är suicid en lösning? Eller är det bara en flykt, en svaghet?