- Everything you want, I can give if you would let me.

Do I deserve you? I don't believe I do, after everything I've done.

White lace, dark specks of blood.
Blonde hair, dirty and lank.
Blue eyes, empty of life.
Petite body, bones protuded.
Pink lips, chapped and dry.

Churning stomach, pain and despair.
Clogged throat, too hoarse to scream.
Spidery fingers, clutching a letter,
matted with age and grime.

Beautifully curved words,
almost gone.
Just like her.

I need the pain,
to know that I am alive.
I need the pain,
to show how much I don't deserve life.

I refuse to cry,
because I don't need your comfort.
I refuse to cry,
and show everyone how weak I am.

I would gladly kill myself,
if it wouldn't hurt the people around me.

I don't want your help,
because I like myself,
suicidal and all,
just fine.

Voices in my head,
whispering and yelling.
Telling me to cut,
let the blood flow freely.
Telling me how I should die,
that I don't deserve life.
And everyday,
I believe it to be true.

Jag sårar andra bara genom att jag existerar, att jag andas. Att mitt hjärta slår.

Love is an illusion, an excuse to believe that we are wanted.

The tears stopped a long time ago, but the pain never ceased.

Dagarna är räknade,
livet är snart vid sitt slut.

Timmarna tickar,
sanden rinner ner i timglaset.

Blod droppar nerför väggarna,
likt röda kristaller skiner de.

En människa, så full av liv och hopp,
ligger nu i en pöl av sitt eget blod,
död.

There is a fine line between love and hate, don't cross it.

Will I ever be happy?
Because whenever I try,
the past comes back and haunts me.

Jag saknar känslan av att se något nytt. Jag lever för att känna den känslan igen, det som skiljer dagarna ifrån varandra.

It was my time to leave, and I embraced it with arms wide-open.

Jag skriker mig hes,
tills ingen röst finns kvar.
Jag gråter mig tom,
tills allt det onda är gone.
Jag dricker mig full,
tills allting försvinner.
Jag slåss,
och jag sliter,
tills ingenting finns kvar.

Somewhere along the way I got lost. I turned the wrong direction, and now I can’t find my place. Well, this sucks, doesn’t it?

Du väntar. Så länge det tar för honom att fråga.
Du längtar. Till dagen då han ställer sig på knä.
Du hoppas. Att allt inte bara är en dröm.
Du gråter. För dagarna då han inte är här.
Du skriker. När du hör att han inte kommer tillbaka.
Du tystnar. Då hoppet har dött.
Du skriver. När allting känns hopplöst.
Du hoppar. För att slippa lida.
Du dör. Adjö.

Tre rosor, en vas
Tre liv, tre rosor
Ett liv mot en ros

En hoppar,
orkar inte mer
Två rosor kvar.
En tar en kniv,
skär igenom pulsådern.

En ros kvar.
Vissnar bort,
rosenblad för rosenblad,
tills bara stjälken finns kvar.
Med livets vassa törn i behåll.

Om jag sa att jag gillar dig,
skulle du säga samma sak?
Om jag sa att jag litar på dig,
skulle jag få berätta en sak?
Om jag sa att jag älskar dig,
vad skulle du svara?
Om jag sa att jag inte kan leva utan dig,
vad skulle du säga?
Om jag sa att jag ska dö,
skulle du protestera?
Farväl.

It was your handwriting on the paper.
It was your words that clashed; the black script against the white.
It was you who said goodbye to all we had.
It was you, who left me standing,
tears trickling down.
So why is it that all the blame is set on me?

Someone like me isn’t supposed to have love.
Someone like me isn’t supposed to have happiness.
Someone like me shouldn’t feel free.
Someone like me should be damaged.
Someone like me should be unloved, unhappy and broken.