"För varje mening, ord som strömmar ur din mun, känner jag mig falla ner i mörkret. Varför kan du inte se det bra i mig, mina goda kvalitéer.
För jag kan inte låta bli att tro dig, tro dina meningar och ord.
Värdelös. Inte bra nog. Fet. Ful. Svag. Lögnare. Falsk. Idiot. Du rabblar upp dem, och jag kan inte se någon ånger i dina ögon, bara kallt hat, hat som är riktat mot mig. Och jag frågar mig själv, vad har jag gjort dig?
Det var inte meningen att du och jag skulle bli en, och leva i samma kropp. Det var inte meningen att jag skulle bli som jag är.
Varför kan inte du se att jag ångrar mig, och jag skulle vilja dö lika mycket som du skulle vilja se mig död. Varför ser inte du det? Varför ser inte du att jag försöker, försöker slita mig ur, försöker att inte vara så jälva misslyckad. Ser inte du det?"

Tisdag 28 September 2010, Dagbok

Voices in my head,
whispering and yelling.
Telling me to cut,
let the blood flow freely.
Telling me how I should die,
that I don't deserve life.
And everyday,
I believe it to be true.

Tack, tack, tack för alla som finns i mitt liv. Jag måste bara få visa min tacksamhet mot er, som stöttar mig, medvetet och omedvetet.
Min familj, som älskar mig, oavsett några dumma val jag gjort i livet och alla beslut jag tar, så finns ni där för mig 100 %. Älskar er. Även dig broder min ;)
(Ehe, inte för att han läser, så han ser ju inte det här... xD)
Mina vänner, som kan få mig att skratta även när jag mår skit. För ni gör skolgången i mitt liv mer uthärdligt, då jag slipper känna ångesten för det mesta. Jag tycker inte jag förtjänar er, för ni är så jävla underbara. (Samma sak kan ej sägas om mig.) Och jag är glad att ni stått ut med mig såhär länge.
Och släkten såklart.

Ville skriva något lite mer positivt, så jag bestämde mig för att tacka människorna i mitt liv.

Om inte dem stöttat mig, så skulle jag redan varit död i sex år nu, och även fast jag fortfarande vill dö, så håller ni mig vid liv. Skyll er själva när ni blir irriterade på mig ;)

Inspiration till texten kommer från en kompis, som varit ett stort stöd från typ tvåan/trean till sexan/sjuan, och även fast vi inte är lika nära nu, så älskar jag henne fortfarande.

Tears fall down on the letter,
the letter that you wrote,
and I can feel your hand wipe them away,
even now that you're gone.

Saker som ska inköpas i september:

·      Två förpackningar blond hårfärg ca 200 kr

·      Röd/Rosa/Svart/Grön eller blå färg för underhåret 69-149 kr

·      Mörkrött läppstift ca 120 kr

·      Mascara ca 100-200 kr

·      Ögonbrynspenna ca 80 kr

·      Nyaste Nemi-tidningen 49 kr

·      Blonderingsschampoo (Några bra förslag?) ca 100-200 kr

Sammanlagt: 550 kr

P.S Pappa köpte de överstruckna sakerna till moi ;)

Jag sårar andra bara genom att jag existerar, att jag andas. Att mitt hjärta slår.

Ensam hemma just nu. Om man inte räknar med brorsan såklart, fast han räknas inte. Eheh ^^
Åt nyss BK, vilket betyder att jag måste faktiskt träna idag, styrketräning + situps osv... Roligt. Håller på och tittar på Kaichou wa Maid-sama, en underbar anime som måste ses! ♥


Älskar Usui♥ (Killen på bilden)

Love is an illusion, an excuse to believe that we are wanted.

The tears stopped a long time ago, but the pain never ceased.

Dagarna är räknade,
livet är snart vid sitt slut.

Timmarna tickar,
sanden rinner ner i timglaset.

Blod droppar nerför väggarna,
likt röda kristaller skiner de.

En människa, så full av liv och hopp,
ligger nu i en pöl av sitt eget blod,
död.

There is a fine line between love and hate, don't cross it.

Prologue

҉

The white orb in the sky was beautiful, shining down on the mortals on Earth.

Red hair glinted in the soft light, and her sorrow-filled tears trailed down her cheeks, black streaks appearing after them. She was beautiful, in an awkward, innocent kind of way. Not like the women on my planet. But that made her all the more appealing.

A loud sob escaped her mouth, and she took out a white pristine handkerchief, but her arms fell to her sides, as she hopelessly stared at the lake in front of her, black in the darkness of the night. Her green skirt was twisted and creased, even torn on some places. The white camisole she’d worn for the Summer Night festive was bloodied, and I felt anger boil inside of me as I thought of what had happened to my princess.

I floated closer to her, wanting to have a closer look at her, fill her with some of the hope that I felt for the future, and as my hand reached out to touch her cheek, a shiver ran down her spine, and she looked around her, confused. A smile tugged at the corners of my lip, as she looked so cute, her pink lips opened slightly, and her eyes wide-open, a frown marring her beautiful ivory skin.

Soon my dear, soon you’ll be mine.

Det här är prologen till min bok som jag just påbörjat, fast egentligen började jag skriva på den för länge sedan, fast det har mest bara varit en idé hit och dit. Är just nu bara på kapitel ett, så vi får väl se hur det gå ;)

Will I ever be happy?
Because whenever I try,
the past comes back and haunts me.

Jag saknar känslan av att se något nytt. Jag lever för att känna den känslan igen, det som skiljer dagarna ifrån varandra.

It was my time to leave, and I embraced it with arms wide-open.

2010/2011
◊ Börja äta frukost varje dag.
◊ Inte skippa luncher eller middagar för att sedan frossa i mig mat. Det gör INTE mig smalare.
◊ Bygga upp mitt självförtroende.
◊ Sluta tänka på vad andra tycker om mig hela tiden.
◊ SLUTA HÅLLA INNE VAD JAG KÄNNER!!
◊ Gå ner så att jag väger som mest 65 kg, vilket är min normal vikt. Får nöja mig med det, istället för att försöka gå ner till 58 kg.
◊ Inte stressa upp mig över saker, som t.ex. betyg.
◊ Börja träna!
◊ Försöka att inte sitta vid datorn lika mycket.
◊ Försöka sova bättre.

Det är vad jag kommit på just nu. Vi får se om något annat kommer tilläggas. Tycker det är ganska bra mål :)


Lite humor ;)

Mår superdåligt just nu, som jag gör varje dag, men på helger är det värst. Och egentligen vet jag inte varför jag skriver det här i bloggen. Trött på att hålla tyst om det kanske.
Har inte städat än, men borde börja snart om jag inte vill ha avdrag på min månadspeng. Men jag orkar inte bry mig. Jag orkar bara inte. Vill bara lägga mig ner och dö just nu.
Skrev ett avskedsbrev, fast slängde det direkt. Orkar inte ta kol på mig själv.
Imorgon ska jag även på mitt tredje KBT möte... Fan, måste skriva två situationer, och har inte ens börjat. Fan, fan, fan! (Slår mitt huvud mot väggen)
Ni har ingen aning om hur mycket jag hatar mig själv ibland. Eller hela tiden... Och jag började gråta över världens fånigaste sak idag. Fy skäms! Har inte gråtit på flera år, och så börjar jag lipa över att en jacka inte passar? Patetiskt.
Nä, nu ska jag deppa för mig själv, tycker det är väldigt dumt mot er underbara läsare att skriva hur skit dåligt jag mår.
Men, eftersom att jag är en elak egoist, så gör jag det ändå.
Hata, hata, hata!
Varför gillar jag ingenting? Otacksamma jävel!
Vill lägga mig ner i sängen och göra ingenting. Eller någonting annat, som är ett STORT tabu. Jag vill! Orkar inte bry mig om vad alla andra tycker och tänker hela tiden. Orkar inte hålla käften för att jag är rädd för att vara mig själv. Orkar inte med mig själv.
Jag önskar jag kunde vara mig själv i skolan. Snyft.
Har en väldigt stor lust att slänga mig ut genom fönstret. Fast jag tror inte det skulle vara en sådan trevlig syn för mamma att se hennes dotter helt söndertrasad på marken när hon kommer hem från en trevlig promenad i det fina vädret. (Ja, jag tycker grått och molnigt är fint väder!)
Hatar mig själv för att jag inte bryr mig om andra. Får jag dö? Snälla. Lovar att livet blir bättre för er då.

Var inte meningen att skriva allt det här egentligen, men om ni vill veta, så mår jag mycket bättre nu, efter att ha gråtit och pratat ut. Har även bestämt mig för att försöka rycka upp mig, och själv börja försöka må bättre.

Jag skriker mig hes,
tills ingen röst finns kvar.
Jag gråter mig tom,
tills allt det onda är gone.
Jag dricker mig full,
tills allting försvinner.
Jag slåss,
och jag sliter,
tills ingenting finns kvar.

Idag var jag på kalas hos min kusin, som fyllde 6 år. Stora flickan hon har blivit! :)
Busade med henne, vilket resulterade i att hon skrek mycket och min frisyr förstördes lite grann. Haha.
Sedan åkte jag och pappa och tittade på en hockey match. Träningsmatch mellan Sollentuna och Väsby. Och eftersom att hockey pratas det mycket om hemma hos mig, så har jag börjat vänja med vid det, och faktiskt tycka att det är roligt. Lite bråk blev det också mellan lagen. Spänningen måste väl också vara med? ;)


En egen liten kreation som aldrig visats för till någon annan förutom familj.

P.S Hade inte tänkt skriva, så var glada för det här lilla!
P.S.S Imorgon tänker jag städa mitt rum och plugga lite. Inte säkert att det blir något inlägg.
P.S.S.S Förlåt för att jag uppdaterar dåligt!!!
P.S.S.S.S Alla inlägg som har egenritade bilder i hamnar i kategorin Konst.

Många blir besvärade. När dem hör att man har en depression. Psykisk sjukdom. Fel i huvudet.
Då är man onormal. Inte som dem.
Dem flesta vet. Om mig alltså. Dem bryr sig bara inte. Jag är inte viktig. Jag har inte en del av livet. Utböling. Det nekas, varje gång jag säger så. Men det är sant. Samhället, världen bryr sig om en enda futtig människa.
Vill dämpa det, kanske. Att det finns vi som inte är som dem. Annorlunda. Säger att allting är perfekt. Inga problem. Normalt. Vanligt.
Depression är inte något man ska ta lätt på. Människor dör av det. Klarar inte av. Känslorna, tomheten, smärtan. Livet.

Är det svårt att förstå? Att det finns människor som inte klarar av det som så många tycket är lätt, lika lätt som att andas?
Alla har sina stunder, det vet jag. Kan inte neka till det. Men om du vet hur det är att leva med det varje dag, så vet du hur jag känner mig.
Hela tiden gnager något inom mig. Oro, ångest, nervositet. Smärta. Får svårt att andas, lungorna trycks ihop. Man vill bara få ett slut på det hela. Sluter ögonen. Räknar till tio. Funkar inte. Ingenting funkar. Man får vänta ut det, tills det blir en gnutta bättre, och man kan andas, man kan leva. Och sedan upprepas allting igen. Och igen. Om och om igen. En sluten cirkel som går runt. Runt, runt, runt. Dygnet runt. 24/7. Året om.
I 6 år har jag levt med depression. Sedan jag gick i trean.

Många tycker jag är för ung. Att jag inte kan må dåligt. Jag har så mycket att leva för. Vet ni hur jävla dåligt jag mår av att höra det? Omedvetet eller inte, ni får mig att hata mig själv ännu mer. Bortskämd. Det är det jag hör när ni börjar. Orden forsar ur er mun, men jag hör inte, jag orkar inte.
Bortskämd. Bortskämd.
Upprepas i mitt huvud, hela tiden.

Svag. Jag är svag. Vet ni hur lyckligt lottad jag är, jämfört med många andra? Hur mycket jag har, och ändå ber jag om mer. Hat fyller mig vid bara tanken. Självhat.

Ni frågar, är det inte bara att bestämma sig, för att sluta känna sig negativ?
Jag är svag, okej? Jag klarar det inte. Jag klarar för fan inte av att tänka positivt, att livet är frid och fröjd och att jag är oh så lycklig. Jag klarar det inte!
Och så finns ju även dem som tycker synd om en. Försöker se förstående ut. Nej, det där var elakt, dem kanske förstår? Kanske vet hur det är, att känna sig som jag?
Men jag hatar det! Hatar blickarna, de "snälla" orden. Hata, hata, hata! I don't want your fucking pity.

Ibland tror jag att jag är galen. När jag hör röster i mitt huvud. Som säger till mig att skada mig själv, visa mig själv, och alla andra, hur oduglig jag är. Visa dem!

Jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv. Vill inte, vill inte, vill inte! Kan inte låta bli. Må det vara med sax, kniv... Till och med pennor. Stiftpennor. Bläckpennor. Allting med en vass spets. Som drar blod. Som tar ut det onda, det som gjort mig onormal. Som gjort att jag inte passar in.

Jag vill gråta. Skrika. Vara arg. Jag vill inte försöka vara glad hela tiden, stänga inne alla känslor som finns inombords. Jag vill släppa taget, och bara vara mig själv. Känna.
Har inte gråtit sedan jag gick i femman. Har inte varit arg, riktigt arg sedan jag gick i trean. Har aldrig i hela mitt liv skrikit ut smärtan.
Men jag tillåter inte mig själv att göra någon av de där sakerna. För då kanske allt från det förflutna kommer tillbaka. Saker som jag glömt.
Och jag blir rädd, rädd för att det ska hända igen. Det vrider sig i magen på mig, och bara tanken får mig att må illa.
Pysiskt, fysiskt. På alla möjliga sätt.

Klarar inte av det, klarar inte av livet. Men jag måste. Måste orka, måste vilja.

Men undra hur det skulle vara? Att ta en överdosering av piller, eller sticka kniven igenom pulsådern. Skulle man försvinna, bortom evigheten, sluta existera? Sluta känna.
Eller skulle man dö, men ändå känna, allting, för evigt?
Jag hoppas på det första alternativet. Jag vill ha det. Nu.

Är suicid en lösning? Eller är det bara en flykt, en svaghet?

Somewhere along the way I got lost. I turned the wrong direction, and now I can’t find my place. Well, this sucks, doesn’t it?

Skuggorna är överallt. Vart jag än går, så finns dem alltid där. Dem hånar mig, skriker på mig.

För varje år som gått, så har dem växt, blivit starkare. Svårare att motstå det mörka, det svarta. Tomma vaket.

Jag har försökt avvärja dem. På sätt och vis. Men jag har alltid varit för svag, för svag för att göra någonting.

På bra dagar är dem grå. Håller sig i bakgrunden, tysta. Inte ett knyst hörs från dem. Sådana dagar är få, och jag önskar att dem var fler. Att jag kunde få lugn och ro lite oftare.

I skolan växer dem sig starkare, för det är där ångesten sätter in. Men dem är duktiga på att manipulera. Mig. Alla. Omgivningen. Och jag faller. In i det svarta. Samtidigt som jag måste försöka. Försöka se glad ut, och vara social, när jag bara skulle vilja sjunka igenom golvet, marken, evigheten. Bara försvinna.

Det är jobbigt, att inte kunna vara sig själv. Att hela tiden låtsas. Vad glad. Dra inte någon annan efter dig i det mörka, tomma vaket. Låt dem leva. Låt dem vara lyckliga, så som du inte får, kan vara. Det är ett faktum. Alla förtjänar inte att leva. Jag är en av dem.

Jag är inte bra nog. Har inte bra betyg. Är inte rolig, snäll, intressant. Annorlunda. Inte normal. Onormal. Jag passar inte in. Jag får inte passa in. Det är inte meningen.

Så jag förstår inte vad det hemska med självmord skulle vara. Jag skulle väl ändå göra nytta, genom att försvinna? Eller hur? Jag skulle hjälpa alla. Så att dem slipper se mig, påminnas om mig. Lyssna på mig. Prata med mig. Skulle det inte vara bättre, om jag bara försvann?

Alla skulle bli lyckligare då. Att slippa se det onormala, den hemska sidan av livet. Mig. Mitt liv. Min ångest. Min depression. Min hemskhet. Min olycka.

Omedvetet drar jag in alla i det svarta hålet. Sårar dem. Som osynliga slag slår min ångest dem. Och det lämnar märken. Jag sitter förevigt fast på dem, fördärvar dem.

Det skulle vara bäst. Att bara försvinna. Sluta existera. Sluta slösa på det som någon annan skulle uppskatta så mycket mer.

Ett bra beslut. Det enda bra som jag kommer göra. För alla. För världen.

Försvinna. Bort.

Det här är mitt sätt att säga förlåt. För allt jag gjort, för alla liv som jag förstört. Jag önskar jag kunde ändra på det, ändra min existens. Radera den.

Delete.

Thriving Ivory - Flowers for a Ghost

See I never meant for you to have to crawl
No I never meant to let you go at all
Don't ever say goodbye

Du väntar. Så länge det tar för honom att fråga.
Du längtar. Till dagen då han ställer sig på knä.
Du hoppas. Att allt inte bara är en dröm.
Du gråter. För dagarna då han inte är här.
Du skriker. När du hör att han inte kommer tillbaka.
Du tystnar. Då hoppet har dött.
Du skriver. När allting känns hopplöst.
Du hoppar. För att slippa lida.
Du dör. Adjö.

Tre rosor, en vas
Tre liv, tre rosor
Ett liv mot en ros

En hoppar,
orkar inte mer
Två rosor kvar.
En tar en kniv,
skär igenom pulsådern.

En ros kvar.
Vissnar bort,
rosenblad för rosenblad,
tills bara stjälken finns kvar.
Med livets vassa törn i behåll.

Om jag sa att jag gillar dig,
skulle du säga samma sak?
Om jag sa att jag litar på dig,
skulle jag få berätta en sak?
Om jag sa att jag älskar dig,
vad skulle du svara?
Om jag sa att jag inte kan leva utan dig,
vad skulle du säga?
Om jag sa att jag ska dö,
skulle du protestera?
Farväl.

Somnade inte förrän vid 4-5 tiden så jag vaknade ganska sent, klockan tio för att vara exakt.
Och snart ska jag börja städa mitt rum och sedan blir det att plugga lite. Inte för att jag egentligen har läxor, men tänkte att jag redan nu ska försöka börja träna till nationella proven som är på vårterminen. Lite för tidigt kanske? ;)
Har även bestämt mig för att det verkligen är dags att börja träna. Måste gå ner 20 kg till nästa sommar, och vi får väl hoppas att jag klarar det, och slipper gå och gömma mig i munkjackor och byxor hela sommaren. Kan bli ganska varmt det ;)



Såg någon av er South Park: Bigger, Longer and Uncut som kom i natt från 00.45 till ungefär 2.20? Tyckte det var väldigt roligt att se, eftersom att jag gillar South Park.
Ska nog även någon gång börja inköpa alla 11 säsonger. (Eller är det 12?)

It was your handwriting on the paper.
It was your words that clashed; the black script against the white.
It was you who said goodbye to all we had.
It was you, who left me standing,
tears trickling down.
So why is it that all the blame is set on me?

Someone like me isn’t supposed to have love.
Someone like me isn’t supposed to have happiness.
Someone like me shouldn’t feel free.
Someone like me should be damaged.
Someone like me should be unloved, unhappy and broken.

Hjärtat dunkar hårt mot bröstet. Halsen snörar ihop sig, och det gör ont.
Tårar bränner i ögonvrårna medans jag sitter i mörkret, händerna över huvudet.
Bilder bakom ögonlocken, ord tränger sig igenom den höga betongväggen jag satt upp.
Mina läppar formas till ett skri, men tystnaden är för kvav för att någonting ska höras.

Imogen Heap - The Walk
Inside out
Upside down
Twisting beside myself
Stop that now
'Cause you and I
were never meant to be

Magen dallrar. Hänger över linningen på byxorna, kjolen, shortsen. Väller över, som en flod. Växer. Växer hela tiden.

Träning. Det är lösningen. Men man orkar inte. Orkar inte bry sig. Förtjänar inte. Vad är det för mening? Inget kommer att förändras. Ingen kommer ändå vilja umgås med dig, prata med dig. Du är fortfarande ful. Osynlig. Ingen. Nobody.

”Nej, det stämmer inte. Du är fin som du är.” Så säger många. Lögner. Lögnare hela bunten. Ser dem inte fettet, som så fult hänger runt en. På armarna. På magen. På låren. Överallt. Man kommer aldrig bort från det. Det finns alltid där. Man vill inte kolla sig själv i spegeln. Se fettet så tydligt genom kläderna, på hakan. Ansiktet. Överallt. Hela tiden.

Man går förbi en spegel, och vänder bort blicken. Man orkar inte se sig själv, se magen puta ut under munkjackan, den stora som du fick från brorsan eller köpte i XL. Man skjuter undan tallriken med mat, påstår att man inte är hungrig. Ler fejkat, försöker se övertygande ut, medans magen kurrar och den ljuvliga doften viftar omkring, lockar, hånar en. Man orkar inte. Man orkar bara inte.

Och man frossar. Man trycker i sig chips. Godis. Kakor. Man vill bara lägga sig ner och dö. Inte bry sig om något annat. Man orkar bara inte mer. För svårt.

I skolan tar man ett glas vatten. För att tysta ner kurrandet i magen. Men ibland orkar man inte. Man äter. Flingor. Fil. Men ändå. För mycket. Man känner sig uppsvullen. Fet.

Alla blickar på en, på magen, på låren. Ansiktet.

”Fy fan vad äckligt. Ser du hur magen hänger över kläderna. Hur orkar hon?” Jag orkar inte. Jag gör inte det. Det går bara inte.

”Fetto.” Jag vet, jag har sett mig själv de senaste tio åren. Sett magen växa. Andra säger att man är lite överviktig bara, inget allvarligt. Men dem ljuger. Ser inte mig utan kläder. Ser inte fettet som lagt sig på kroppen. Lager efter lager. Hela tiden mer. Och det växer fortfarande.

Vikten lägger på sig. Kilo efter kilo. Man vågar inte ställa sig på vågen. Rädd för resultatet. Rädd för siffrorna. Det blir för mycket. Alldeles för mycket. Men man fortsätter. Fortsätter att göra sig fet. Man äter. Hela tiden. Man är inte stark nog. Stark nog för att avstå. Svag. Äcklig. Fet.

Och det gör inte saken bättre att man inte ser bra ut. Orange färgat hår. Blont. Utväxt. Rödblossigt ansikte. För runt. För mycket fett. För liten mun. För stor underläpp. Inte tillräckligt stora ögon. För små.

Missformad. Hela jag. Allting.

Varför kunde jag inte låta bli bullarna när jag var liten? Chokladen. Kakorna. Proppade munnen full. Förväntade sig mer. Rak i ryggen. Girig blick. Röda kinder. Röd näsa. Glänsande ögon. Ett ”snällt” leende.

”Får jag en till?” Vänder sig i stolen, försöker se oskyldig ut. En nick. Fettiga fingrar famlar runt på tallriken. Tar den största. Med mest socker. Tar en stor tugga. Ett leende på läpparna.

Man tänkte inte på det då, på framtiden. Hur mycket det skulle påverka skolgången. Fetman. Tjockheten. Massan. Man tänkte inte. Man var korkar, fattade inte. Fucking clueless.

På sommaren glänser ansiktet av svett. Man andas tungt. Man klagar. Man gnäller. Grimaserar. Ansiktet förvrids, blir fulare än vanligt. Fettet gör det. Det är magens fel, lårens fel, armarnas fel. Mitt fel. Min girighet. Bortskämd. Måste ha. Hela tiden. Ge mig. Ge mig.

”Jag har astma.” Bortförklaringar. Bortförklaringar. Hela jävla jag. Det är bara dålig kondition. Fetma. Lathet. Äckligt. Fy fan vad trött man blir på sig själv. Man hatar fettet. Sig själv. Allting. Man förtjänar inte att leva, att finnas.

Smink döljer min fulhet. Kläder döljer min fetma.

Men inget döljer mig från mig själv. Inget.

The Blackness took over until there was nothing left.

Det här är en cover av Radiohead's sång No Surprises, och även fast orginalet är bättre så är även den här väldigt bra.

Regina Spektor

Eminem - Mockingbird
Now hush little baby, don't you cry
Everything's gonna be alright.

Första djuret som jag ritade, tyckte det blev ganska bra :)

Rain falling down from the sky
Concealing the tears that runs down my face
A rainbow raising from above
Concealing the dark thoughts that runs in my mind

Just nu håller jag på och skriver ut MASSOR av matte och tyska papper som ska hjälpa mig att få VG/MVG. Har typ skrivit ut 50 papper eller något. Och allt ska in i min pärm. Will it work?
Snart ska jag äta mammas biffar med brunsås och konstiga makaroner. Låter gott och är en av de få kötträtterna jag faktiskt äter.
Har inget att tillägga om skolan förutom att jag funderar på vad jag ska kla ut mig till på SPEX-fotot. Förslag?

Radiohead - Creep
You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special
You're so fucking special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here

Saker som ska inköpas i september:

·      Två förpackningar blond hårfärg ca 200 kr

·      Röd, rosa, blå eller grön färg för underhåret 69-149 kr

·      Mörkrött läppstift ca 120 kr

·      Mascara ca 100-200 kr

·      Ögonbrynspenna ca 80 kr

·      Nyaste Nemi-tidningen 49 kr

·      Blonderingsschampoo (Några bra förslag?) ca 100-200 kr

Sammanlagt: 1019 kr

Razorblade sliding over soft skin
Blood slowly dropping down,
on the cold tile floor
Eyes closing shut
Finding pleasure,
in the act that is so forbidden

The Fray - She is
She is everything I want.

”Freak.”

Jag gick förbi och försökte att se oberörd ut även om det gjorde ont att höra. Jag får höra det varje dag. Alltid något glåpord som slängs efter mig. Jag hatar det! Jag hatar/hatar/hatar det.

Fast det är sant. Jag är en freak. Jag passar inte in. Har aldrig gjort det. Kommer aldrig att göra det. Och egentligen bryr jag mig inte. Lögnare. Jag bryr mig visst. Jag vill bli gillad. Jag vill bli accepterad.

Fet/Ful/Äcklig.

Det är sanningen. Många säger att jag är bara lite överviktig, men 20 kg är inte övervikt. Det är fetma. Och det gör inte saken bättre heller att jag inte ser ens någorlunda bra ut. För brett ansikte, för knubbig näsa, för många finnar. Hår som vägrar se bra ut, hänger stripigt runt ansiktet, utan volym alls.

Och det ser alltid ut som om jag svettas, med rödflammiga kinder och fettig hy. Äcklig.

Skoldagen är förbi, och jag skyndar på mina steg, vill slippa bemötas med äcklade miner och hånskratt. Bort/Bort/Bort.

Grus knastras under mina fötter och jag stirrar på mina slitna converse. Ett steg. Två steg. Tre steg. Fyra steg. Snart kommer dem. Fem steg. En knuff mot ryggen och jag faller med ansiktet först. Mina knän och handflator skrapar mot asfalten och jag blundar med ögonen, blinkar bort tårarna som vill tränga fram.

Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.

Skratt ringer i mina öron och fotstegen tonar bort tills dem inte hörs mer, och först då reser jag mig upp, och borstar grå gruskorn från min kropp innan jag börjar gå igen, med tårar brännande i mina ögon.

Gråt inte. Inte förrän du är hemma, i ditt eget rum.

När lägenhetsbyggnaden jag lever i kom inom synhåll satte jag av i en sprint. Skolväskan dunkade mot mitt högra lår, och jag var säker på att det skulle bildas ett blåmärke.

Öppna dörren. Springa upp för trappan. Snubbla på andra trappsteget. Säga att jag mår bara bra, och ja, skolan var rolig till Mrs. Tripp. Rota fram nycklarna. Låsa upp dörren. Gå in och stänga dörren efter mig. Falla ihop på golvet. Väskan hamnar med en duns på skohyllan.

Och tårarna kommer, de rinner nerför kinderna och nerför halsen, in under tröjan. En flod av tårar väller upp i mina ögon, och fortsätter rinna, strömma ner. Jag snyftar, och hickar till.

Hick. Hick. Hick.

Jag reser mig upp från golvet, torkar ögonen med skjortärmen. Drar av mig skorna. Ställer dem på skohyllan, och tar upp min väska med ett ryck. Går genom den smala hallen och in i det sista rummet, mitt rum. Stänger dörren med ett klick, slänger väskan på sängen. Drar fingrarna genom håret.

Tårar växer igen, och stora droppar faller ner på golvet. Jag skakar på huvudet, och vill få ett slut, ett slut på allting.

Knytnäven träffar väggen, och det bultar i knogarna. Översta hudlagret skrapades bort på vissa ställen och blod bildas. Små droppar karmosinröd. Ett leende växer fram på mina nariga läppar.

Mina fötter tar mig till den svarta byrålådan i rummet, och jag drar i tredje lådan och den öppnas ljudlöst. Silver glänser mellan en hög med Nemi-tidningar och gamla teckningar. Jag drar fram den, och drar med fingret över det vassa egget, först med lätta tryck, sedan hårdare. Mer blod. En stingande smärta.

Kniven glider över handflatan och ner till vristen. Jag tar i. Trycker till. Hårt/Hårt/Hårt.

Jag suckar. Mina ögon stängs och jag glider ner för väggen och lutar huvudet mot den svarta tapeten.

Äntligen. Äntligen/Äntligen/Äntligen.

Jag sitter där, i timmar och skär. Linje efter linje. Djupa och ytliga. Långa och korta. Armen är täckt av blod. Jag är inte äcklad av det. Jag älskar det. Älskar att känna kniven dra över min hy, och rispa och skära. Allting som visar att jag inte mår bra. Till mig själv. För att visa att jag inte duger, att påminna mig om varför jag mår dåligt.

När den andra armen är full av sår, övergår jag till den andra och fortsätter. Mer/Mer/Mer. Måste ha.

Skjuter bort mitt blonda hår från ansiktet, och fortsätter. Tills nycklar prasslar, och ytterdörren öppnas. Jag slänger snabbt in kniven i byrålådan och drar fram min stora svarta munkjacka och drar den över min feta kropp. Låser upp dörren till mitt rum. Sätter mig vid skrivbordet, låtsas göra läxor när mamma öppnar dörren.

”Är du hungrig?”

Nej.

”Har du ätit?”

En nick med huvudet. Ja.

Dörren stängs mjukt och jag faller ihop, och lutar huvudet mot handflatorna. Jag vill inte såra mamma. Mamma är bra. Mamma är snäll.

Men jag klarar inte det här. Klarar inte av att vara ensam, att känna mig utanför. Och mamma skulle vara bättre av utan mig. Jag är inte normal. Jag är inte bra.

Dålig/Dålig/Dålig.

Jag drar fram mitt ritblock från under sängen tillsammans med mina pennor, och sätter mig på golvet, vid det stora fönstret som går från tak till golv. Jag tittar ut på den rosa himlen, och lutar kinden mot det kalla glaset.

Min hand far över pappret, och pennstreck bildas. Jag vet inte vad jag ritar. Det gör jag aldrig. Jag tittar aldrig. Jag vägrar att titta. Det är mitt sätt att känna mig fri, efter timmar av skärning.

Jag mår inte bra av att skära mig. Det tror jag inte någon gör. Men jag måste. Måste släppa ut det dåliga blodet som finns i min kropp, måste visa mig själv hur oduglig jag är.

Måste/Måste/Måste.

Mörkret börjar falla, och snart ser jag ingenting, förutom den lilla springan av ljus från hallen. Min mamma tittar in, säger att hon ska ut, frågar om jag behöver något. Jag skakar på huvudet, och lyckas le.

När jag ser lyckan skina i min mammas ögon känner jag mig skyldig. För om hon skulle ha en aning om hur jag mådde, så skulle jag dra ner henne i samma ändlösa svarta hål som jag befinner mig i. Och det är orättvist. Mamma har inte gjort något fel. Hon försökte så gott hon kunde med mig. Det är inte mitt fel att jag blev en freak, ett miffo.

Jag känner tröttheten växa, men jag vågar inte blunda och somna. För då kommer mardrömmarna, och rösterna.

Mina ögon försöker stänga av sig själv, men jag vägrar ge efter. Vägrar att ge upp.

Vill inte/Vill inte/Vill inte.

Jag ritar. Papper efter papper, tills småtimmarna, då ljuset börjar kika fram mellan trätopparna, och jag lägger pennorna och blocket under sängen igen, och stoppar undan teckningarna. Lägger mig i sängen och låtsas vakna upp när mamma väcker mig efter en natt av festande.

”Du klarar av att göra frukost själv? Du är så duktig du.” Säger hon innan hon går in i sitt rum, och jag hör hur hon faller ner på sängen, och små snarkningar hörs bakom den stängda dörren. Jag reser mig upp ur sängen och drar fram en av mina tio skjortor och ett par svarta bondage byxor med kedjor hängande som hängslen.

De är mina favoritbyxor, men mamma hade glömt att tvätta dem tills nu.

En dusch senare och en borste genom håret och jag var klar. Jag drack två glas vatten, för att dölja hunger-monstret som bor i min övervuxna mage. Jag drog på mig skorna och tog väskan och gick ut ur huset och låste efter mig.

Ännu en dag i helvetet.

En suck undslapp min mun medans jag började sakta bege mig av mot skolan.

”Emo!” Jag vände mig om och såg några femmor skrika efter mig och jag rykte på axlarna och fortsatte gå. Emo var inte något dåligt, inte jämfört mot andra saker jag blivit kallad för.

Emo är bra, Emo betyder att jag inte är som dem.

Fast jag vill vara som dem. I alla fall passa in.

När jag stod utanför skolans portar, satte ångesten in på riktigt, och mina lungor pressades ihop och jag skulle fallit till marken om det inte varit för handen som var som fastklistrat vid stenmuren.

Jag kan inte/kan inte/kan inte.

Jag vände mig om och började springa hemåt, och när jag var framme hade jag ett håll på höger sida och min andhämtning kom ut i små flämtningar.

Fet/Patetisk/Äcklig.

Mina axlar skakade. Jag försökte hålla in tårarna som brände bakom ögonlocken.

Jag tog tag i handtaget och drog till. Jag flög nästan bakåt när dörren öppnades, men jag samlade mig snabbt och gick snabbt uppför trapporna och låste upp dörren.

En lapp var fastklistrad på insidan av dörren.

Chris,

Jag blev inkallad till jobbet och kommer inte hem förrän efter midnatt någon gång. Det finns pizza i frysen.

Mamma.

Jag skrynklade ihop lappen och slängde den i papperskorgen. Jag har ett namn.

Men det används så sällan att jag ofta glömmer det. Jag skakade av mig tankarna och skyndade in på mitt rum. Jag har ett uppdrag att göra.

Jag tog fram mitt ritblock och rev ut en sida och tog en av pennorna och började skriva frenetiskt.

Mamma,

Jag är ledsen att jag varit en sådan börda och att jag inte varit den dottern du ville ha. Förlåt för att jag får dig att må dåligt genom att göra det här, men jag klarar inte av det längre.

Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Christianne

Röster maler på i mitt huvud.
Tvingar mig att göra saker jag inte vill.
Jag vill skrika, släppa ut allting inombords.
 Jag vill kunna skrika.
För jag kan inte.
Jag kan inte förmå mig att öppna munnen,
Och släppa ut den inre smärtan jag känner.

Red roses
Covered in blood,
dripping down

Death is coming
Tearing us apart
Slowly

The Pretty Reckless - Makes me wanna die

Blood trickling down my temple
Eyes flying from face to face
Body trashing in fear
Head shaking from side to side,
trying to escape the hold
Ice cold hands travelling,
up and down
A scream tries to escape my throat,
too hoarse to make a sound
Praying for death
When the doom sets in.

Mår skit. Känner mig patetisk. Fet. Jävligt trött på allting. Svag. Äcklig. Och tusen saker mer. Hatar kvällar då jag börjar tänka en massa negativa saker, speciellt när jag är ensam hemma, då man har lust att göra saker som inte är så bra.
Skit, skit, skit, orkar inte mer! Jag bryr mig inte. Vill bara dö.

Snow Patrol ft. Martha Wainwright - Set the fire to the third bar
Miles away from where you are, l lay down on the cold ground. I, I pray that something picks me up and sets me down in your warm arms.

P.S Låten är super bra, och älskar verkligen hur dem fått till det med videon, som också är väldigt bra gjord.