Jag borde vara bättre,
borde vara glad.
Sluta tänka på mig själv,
hela jävla tiden.
Det är inte rätt,
att jag inte bryr mig,
om någonting.
Om bara allting,
var annorlunda.
För jag vet inte hur mycket mer,
jag klarar.

For all the times that I have cried,
for all the times I have felt pain,
I wish I could blame you,
but it is my own weakness that is at fault.

I can't be very important if you can throw me away that easily.

(Klicka för att förstora)

Why is it that I can't forget you? I just wish you would get the hell out of my mind, and leave me alone.

Jag har räknat ut att i januari, när jag planerat att shoppa lite (då jag, nu när jag ska börja träna, förhoppningsvis har blivit lite smalare) att jag kommer att ha 4000-6000 kr, och då ska jag shoppa loss på melba.se, fashion4me.se och prinsessankawaii.se, där det finns lite mer speciella kläder som är totally my style ;)

Några saker jag kommer att köpa är:

T-Shirts
Munkjackor
Fingerlösa handskar
Baggy byxor
Kjolar
Benvärmare
Skor
och andra små saker att pynta en outfit med :)

20 ways to spend in Walmart

1. Get 24 boxes of condoms and randomly put them in people's carts when they aren't looking.

2. Set all the alarm clocks in Housewares to go off at 5-minute intervals.

3. Make a trail of tomato juice on the floor leading to the rest rooms.

4. Walk up to an employee and tell him/her in an official tone,
" 'Code 3' in housewares"... and see what happens.

5. Go to the Service Desk and ask to put a bag of M&M's on lay away.

6. Move a 'CAUTION - WET FLOOR' sign to a carpeted area.

7. Set up a tent in the camping department and tell other shoppers you'll invite them in if they'll bring pillows from the bedding department.

8. When a clerk asks if they can help you, begin to cry and ask,
"Why can't you people just leave me alone?"

9. Look right into the security camera; & use it as a mirror, and pick your nose.

10. While handling guns in the hunting department, ask the clerk if he knows where the anti - depressants are.

11. Dart around the store suspiciously loudly humming the "Mission Impossible" theme.

12. In the auto department, practice your "Madonna look" using different size funnels.

13. Hide in a clothing rack and when people browse through,
say "PICK ME!" "PICK ME!"

14. When an announcement comes over the loud speaker, assume the fetal position and scream..
"NO! NO! It's those voices again!!"

15. Go into a fitting room and shut the door and wait a while; and then yell, very loudly, "There is no toilet paper in here!

16. Get several bouncy balls and throw them down an aisle shouting "go, pikachu, go!"

17. Challenge people to duels in the back aisles with wrapping paper tubes.

18. Have a conversation with yourself loud enough so that people in the other aisles can hear you.

19. Throw things over one aisle into another one.

20. Mark out price tags with a sharpie

Källa: LolitaPop på fanfiction.net

P.S Okej, Sverige har inte Walmart, men ni måste erkänna, det här är KUL!

REASONS TO JOIN THE DARK SIDE (If you wish to join add this list to your profile):)

1. We have cookies (last I checked there was hot chocolate too)

2. You get a cool dark cape that covers your whole body!

5. You get a really cool crazy laugh! Practice with me, people: MWA HAHAHAHA cough cough!

6. You get to walk out of shadows mysteriously and freak out the good guys!

7. One word: UNDERLINGS! Someone to get things for you when you're too lazy to do them yourself... Now that's the life!

8. Money, Money, Money : Ever notice that we are usually much richer than the good guys?

9. WORLD DOMINATION! Most PWNZORS reason! I have already called dibs on JAPAN!

10. We have Itachi.

Källa: LolitaPop på fanfiction.net igen!

P.S Eftersom att jag gillar Japan jag med, så tar jag den först! Mohahaha :)

P.S.S Jag kanske kommer lägga in några till sådana här, så be prepared.

P.S.S.S Eftersom att dem är på engelska, och jag inte orkar översätta, och om ni inte kan engelska kan jag bara säga. I dont't care! (Insert evil laugh here.)

7 Ways to Scare your roommates

7) Buy some knives. Sharpen them every night. While you're doing so, look at your roommate and mutter, "Soon, soon..."

6) Collect hundreds of pens and pile them on one side of the room. Keep one pencil on the other side of the room. Laugh at the pencil.

5) Tell your roommate, "I've got an important message for you." Then pretend to faint. When you recover, say you can't remember what the message was. Later on, say, "Oh, yeah, I remember!" Pretend to faint again. Keep this up for several weeks.

4) While your roommate is out, glue your shoes to the ceiling. When your roommate walks in, sit on the floor, hold your head, and moan.

3) Make a sandwich. Don't eat it, leave it on the floor. Ignore the sandwich. Wait until your roommate gets rid of it, and then say, "Hey, where the heck is my sandwich?" Complain loudly that you are hungry.

2) Every time your roommate walks in yell, "Hooray! You're back!" as loud as you can and dance around the room for five minutes. Afterwards, keep looking at your watch and saying, "Shouldn't you be going somewhere?"

1) Talk back to your Rice Krispies. All of a sudden, act offended, throw the bowl on the floor and kick it. Refuse to clean it up, explaining, "No, I want to watch them suffer." The next day, dump a bowl of Rice Krispies on your head and shout "I didn't mean it!"

Källa: LolitaPop på fanfiction.net

Hur rolig är inte listan?

Glömde lägga in en igår, så ni får två stycken idag :)

Dag 7 - En person/personer som betyder mycket för dig

Min familj, såklart, som hjälpt mig väldigt mycket när jag mått som sämst, och även alla mina underbara kompisar, som aldrig misslyckas med att få mig att le :)

Dag 8 - Mål på kortsikt inför denna månad och varför

- Spara pengar, för att köpa kläder i januari.
- Börja träna!!! Måste bli smal.
- Bli bättre på att blogga, och skriva mer intressanta inlägg, så att ni inte blir uttråkade av min blogg :)

The Decemberists - We both go down together


You wept bur your soul was willing.

Ett. Två. Tre.

Blod sipprade fram från såren, och jag tittade fascinerat på medan det röda dropparna sakta trängde sig igenom den smala springan, och formade små bollar på min arm.

Min högra hand var hårt knuten runt rakbladet, och jag kunde känna de vassa kanterna skära sig in i min hud, och det sved till när kall luft blåstes mot det ny öppnade såren. Jag bet mig på läppen, så hårt att mina tänder grävde sig in i det mjuka, och smaken av koppar fyllde min mun.

Fyra. Fem. Sex.

Jag kunde inte sluta. Min hand for automatiskt över armen, och metallen gled över huden. Det började svida extra mycket, och jag slöt ögonen för att inte låta tårarna rulla nerför mina kinder, men en tår slet sig loss, och sakta karvade sig en osynlig linje på kinden.

Min fot började domna bort, där jag satt på toalettstolen, och jag ändrade ställning, men istället för att göra saken bättre, spred sig domnanden över mitt ben, och uppför låret.

Jag ställde ifrån mig det blodiga rakbladet på handfatet innan jag ställde mig upp, men svajade lätt till då jag inte kände mitt vänstra ben och på grund av blodförlusten.

Automatiskt sköljde jag rakbladet, torkade bort bevisen på att något hade hänt. Jag drog på mig min svarta munkjacka med skolans logo på framsidan. En snabb titt runt det lilla rummet konstaterade att alla blodfläckar och vita pappersdukar - färgade röda av blodet - var borta.

Ännu en gång hade jag lyckats med att dölja spåren efter mig.

Vampire Kisses av Ellen Schreiber
1:a boken innehåller 1, 2 och 3.
(Finns även i mangaform)

Raven är en sextonårig vampyr-beroende goth som bor i "Dullsville". Inget spännande händer någonsin där, men när någon flyttar in i det övergivna huset på Benson Hill går det rykten om att de är vampyrer, och Raven blir genast intresserad och bestämmer sig för att ta reda på om det är sant eller falskt. Men hon förväntade sig inte - men hoppades - att bli kär i Alexander Sterling, den snygga goth-killen.

*****
 (4/5)

Boken är väldigt bra, och har exakt vad jag kräver av en bok. Vampyrer och kärlek! Den kan ibland bli lite långtråkig, men den är väldigt bra skriven, och man kan verkligen leva sig in i Ravens känslor och tankar. Och man kan inte låta bli att fantisera om att hitta en egen goth-kille som Alexander ;)

Det är en serie av 6 stycken böcker.

I once thought that I had an angel watching over me, but I know better now. There is no one keeping you safe. You are on your own.

Dag 6 - Favoritserie

Jag vet inte om jag har en favoritserie just nu, men kan rabbla upp tidigare favoritserier:

One Tree Hill - Älskar den fortfarande, men jag måste säga att de senaste säsongerna har varit en ganska stor besvikelse. Efter att dem blev vuxna var det inte lika bra längre.

Prince of Tennis - En anime serie som jag är förälskad i, även om den inte innehåller någon kärlek. Bara tennis. Men den är bra ändå :)

Buffy the Vampire Slayer - Har fortfarande inte sett klart serien, men jag har tröttnat lite, då jag läst fanfics, och har nu börjar gilla Willow/Spike, vilket verkligen inte sker i serien.

Grey's Anatomy - Vet inte varför jag drogade den serien ett tag, men tycker att den är bra. Fast säsong ett till fyra var bäst, sedan började det bli sämre. För mycket drama.

Det var några av mina favoritserier från förr. Har säkert haft fler, men kommer inte på fler ;)

Blåa ögon blinkar tillbaka mot mig, med det blonda hårsvallet i en bulle på huvudet. Ansiktet, som egentligen ska vara hjärtformat, är runt och oformligt, med skavanker här och där.

Ingen vacker syn direkt. Det är tanken som far igenom mitt huvud varje dag när jag ställer mig framför spegeln, sminkväskan i högerhand.

Jag sätter igång med att förändra det fula till något acceptabelt, till något som inte är så äckligt att titta på.

Det tar ett tag, men tillslut ser det helt okej ut, och jag vet att jag kan dölja mig bakom sminket, i skolan. Helvetet är nog mer passande.

***

Klumpen i magen växer sig allt större för varje steg jag tar, och jag känner hur andhämtningen snabbar upp, och jag blir röd om kinderna. Mina händer darrar lätt, och min blick dras till den gråa asfalten under mig.

Jag studerar varje spricka tills jag står utanför dubbeldörrarna, och jag skjuter upp en av dem, en snabb blick uppåt innan jag vänder den neråt igen.

Det är bara sjuor som sitter där. Jag går för fan i nian. Inte ska jag vara rädd för dem.

Ändå sitter min blick fastlåst i marken, och mitt huvud är böjt medan jag snabbt skyndar mig förbi, samtidigt som jag leker med nycklarna i min hand. När jag går förbi soffan där de flesta i min klass sitter, vänder jag bort blicken, och försöker se lugn och samlad ut, även om mitt inre är en enda härja av känslor.

Jag öppnar mitt skåp och börjar sakta ta av mig jackan, och hänger den noggrant upp på den lilla svarta kroken innan jag tar upp skolböcker ur skolväskan, och slänger den på det lilla utrymmet på golvet, där papper från två år tillbaka ligger och skräpar.

En titt på klockan säger mig att det är fem minuter kvar tills lektionen börjar. Tio minuter, då lärarna alltid kommer försent.

Jag börjar pillra på sakerna i mitt skåp, och låtsas leta efter en skolbok. Försöker ignorera de osynliga ögonen som borrar in i min rygg.

Händerna darrar fortfarande, och jag knyter dem hårt och känner för att slå till något, vad som helst medan klumpen växer sig ännu större i min mage. Halsen snörar ihop sig, och det känns som att jag närsomhelst ska sluta andas. Bara lägga av.

Jag önskar att det kunde hända, så att jag slipper allt det här. För jag orkar inte mer.

”Hej.” Jag känner någon peta mig på ryggen, och jag klistrar på ett leende på ansiktet och vänder mig om. Leendet blir lite mer äkta när jag ser vilka det är. Men känslan inombors försvinner inte.

”Hej.” säger jag tillbaka, och tar snabbt ut böckerna ur skåpet och börjar gå tillsammans med dem mot bänkarna utanför klassrummet.

***

Jag packar väskan full med böcker innan jag tar på mig jackan och går snabbt därifrån. Jag vill bara komma hem så snabbt som möjligt, sätta mig framför datorn och läsa. Läxorna tar jag sedan, när jag mår bättre. Om det händer. Annars gör jag dem innan jag går och lägger mig.

Mina steg är snabba, och jag försöker undvika att komma för nära någon i min klass. Det är löjligt, men det känns som om varje gång dem vänder sin blick bakåt, så känns det som om jag blir ertappad för förföljning.

Jag svänger av mot höger innan backen är slut, och går med raska steg till portdörren. Jag trycker fast den röda ovalen mot metallen, och öppnar dörren till trapphuset.

En granne kommer gående nerför trapporna, och jag vänder blicken mot golvet, och tittar inte upp förrän hon är inom räckhåll, och hälsar snabbt när hon säger hej innan jag skynda mig upp till tredje våningen, där den bruna dörren till min lägenhet står.

När jag väl kommit innanför och låst efter mig slumpar mina axlar, och jag drar in ett djupt andetag innan jag släpper ut det. Min bror sitter på sitt rum, men som tur är märker han inte ens att jag kommit hem. Han är för inne i sitt spel.

Jag sätter mig vid skrivbordet i mitt rum efter att ha tagit av mig jackan och slängt väskan på sängen. Jag sluter mina ögon, och sitter där ett tag, och försöker med övningarna jag fick från BUP.

Andas in. Räkna till tio. Andas ut. Räkna till tio. Och så om igen.

Det funkar inte, som vanligt då. Jag mår fortfarande skit, och det kittlar till i min vänstra arm. Och snart kommer dem tankarna. Det förbjudna.

Jag motstår, som alltid, men lusten ligger kvar, i en mörk vrå, väntar på att få slå till igen. Och nästa gång vet jag inte om jag är stark nog för att motstå.

"This is the replacement for the one you've lost," he slipped a simple yet elegant diamond ring in her ring finger. Before she could utter a single word, he said, "Remember the two things I told you I wanted to change?"

She nodded, curiosity clouding her head.

"This is the first," he said eyeing the ring.

"And the second…" he momentarily paused.

"…is your surname."

Hur kawaii är inte det där?!

http://www.fanfiction.net/s/5652742/1/Change

Fångad av Lucy Christopher 2010
Original titel: Stolen - A letter to My Captor 2009

Gemma bråkar med sina föräldrar, och går för sig själv till ett café på flygplatsen i Bangkok. Där träffar hon Ty, som kidnappar henne, till mitt ut i ingenstans i Australien.
Väl där förväntar han sig att hon ska älska honom som han älskar henne.

*****
(3/5)

Jag tycker att boken var väldigt seg i början, och det hände inget speciellt som gjorde boken spännande, men ungefär i slutet, när det var hundra sidor kvar blev det spännande, och man kände att man bara ville läsa mer. Om det inte varit för slutet, så skulle boken fått en 2:a, men som det var nu så blev det 3 poäng.
Jag kan inte säga att det är en bok som jag rekommenderar, men den var inte dålig heller.

Visste ni att jag hatar mat. Verklige hatar det. Allting som kan ätas hatar jag.
Varje gång jag äter något, kan jag riktigt känna hur det lägger sig på kroppen, och den blir tyngre att bära. Fettet lagrar sig på varandra. Usch!
Jag hatar det, men jag kan inte sluta tänka så. Därför försöker jag att äta så lite som möjligt, och om jag äter för mycket blir jag direkt äcklad på mig själv. Vill bara spy, fast jag avstår från det, då det bara får mig att må sämre.

A heart can be broken thousands of times, and you continue. But each time, a scar etch itself permately on the surface.

4 år. Det är en så lång tid, men samtidigt så kort. Mycket har förändrats, till det sämre.

Jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem jag kan lita på, eller vem jag kan vända mig till. Du fanns alltid där för mig. Du stöttade mig genom mina svårare tider, och tröstade mig när allting kändes hopplöst. Jag önskar jag kunde säga att jag gjorde likadant för dig.

Det kan jag inte. Jag var, och är fortfarande, för uppfylld av mina egna problem för att se andras. Det är ganska patetiskt egentligen, att vara så egoistisk.

Jag saknar dig. Vår tid tillsammans. Våra skratt. Tårar delade vi aldrig. Jag tror inte någon av oss gillade att gråta. Du och jag höll alltid ihop, no matter what. Jag trodde att vi skulle vara vänner, även när jag flyttade. Det höll i sig ett tag, men vi gled ifrån varandra. Vi förändrades, båda två.

Vi hade inte samma intressen längre, och samtalsämnen slutade i pinsam tystnad.

I början kändes det otroligt ensamt, utan dig. Jag förstörde mina chanser att få vänner på min nya skola, var för tyst och reserverad för att någon skulle vilja vara vän med mig. Hur mycket jag än försöker att skylla på andra, så var det mitt fel. Det kan jag erkänna nu.

Jag kände mig sviken av orden du skrev. Men jag kan inte döma dig. För du kan ju inte ha sagt det utan anledning. Jag måste ha gjort något fel. Och jag var inte helt oskyldig jag heller. Jag skrev väldigt fula och elaka saker, som jag ångrade sekunden efter att jag skickat dem.

Många gånger undrar jag hur det skulle vara om jag bott kvar. Om jag stannat, och gått i skola med dig, med er alla. Hur skulle jag varit som person? Skulle jag fortfarande känna som jag gör nu? Eller skulle det varit värre?

Det finns många frågor, men även om dem finns, så har jag inte lust att få svaren på dem. Det hindrar mig inte att tänka på dem, på hur det skulle varit.

Visste du att jag inte kan lyssna på vissa låtar, eftersom att det frambringar så starka känslor och minnen från tiden jag bodde där. Mest dåliga. En klump sätter sig i bröstet på mig och jag får svårt att andas. Tror du att det kommer att bli bättre med tiden?

Det här är väldigt förvirrande för dig kanske, men jag måste få ut saker som jag burit inombords så länge. Jag har försökt många gånger tidigare, men då har jag inte varit redo än. Det har varit för färskt. Även om det gått 4 år.

Jag är en ganska patetisk människa. Ynklig. Klarar inte av vanliga vardagssysslor, som att resa sig ur sängen, eller gå till skolan. Göra läxor. Det är väldigt svårt, alltihopa.

En del skyller jag på skolan däruppe, på vissa klasskompisar. Men den största skulden lägger jag på mig själv. För jag är svag nog att låta allt det där påverka mig. Jag låter er vinna.

Jag är inte uppriktigt glad nuförtiden längre. Mina skratt låter fejkade, om man känner mig, och mitt leende är för falskt. Den når inte ögonen. Det finns alltid en skugga som hänger över mig. Som vakar över varje steg som jag tar.

I somrar ringde mamma BUP. Visste du det? Dem satte mig på medicin direkt. Sa att jag hade en väldigt allvarlig depression. Men kan man verkligen tro på dem? Eller säger dem det bara för pengarnas skull.

Vet du vad jag gjorde, en vecka innan skolan började? Jag skar mig. För första gången. Mamma sa att det var medicinen som påverkade mig. Jag är inte lika säker.

Det kändes bra. Metall mot hud. Hudlager som går sönder, och blod sipprar fram. Vet du varför jag gjorde det? Jag ville visa världen hur lite jag förtjänar min plats på jorden, hur ful jag är på insidan. Jag ville be om förlåtelse för att jag finns. Men jag ville inte dö. Det vill jag fortfarande inte. Jag vill bara inte existera.

Det är ett bra sätt att förklara det på. Ann Heberlein skrev boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har aldrig tänkt på det så förut. Men det är sant. Och nu kanske du säger, om man inte existerar så är man väl död?

Är det så? Är det verkligen så? Om du vet hur det är att vara deprimerad, då vet du känslan jag pratar om. Då vet du, hur det är att inte vilja leva, men inte vilja dö heller.

Jag har ärr. Dem kommer säkert försvinna så småningom, men ännu finns dem kvar. Det för mig glad, att få se dem. Kalla mig sjuk, men jag kan sitta och beundra dem hur länge som helst. Är det något fel på mig? Att gilla skada sig själv, kan väl inte klassas som normalt? Men vad är egentligen normalt?

31 ärr. Alla syns inte så tydligt. Dem flesta är bara små vita streck på huden. För jag skar inte så djupt. Hittade inget vasst nog. Och några sår försvann, dem som var gjorda med rakhyvel. Dem sved mest. Dem gjorda med sax och skruv gjorde inte alls ont.

Några på benen gjorde jag också. Jag har inte kollat om dem lämnade ärr efter sig.

Det kittlar ofta till i vänster arm, där ärren är. Som om den vill ha fler. Ibland vill jag ta upp något vasst, och bara skära. Men jag kan inte dölja det för min familj. Och jag vill inte gå tillbaka till BUP igen. Jag mår bara sämre av det. Så jag gör det inte, hur mycket jag än frestas.

Tänk att, varje gång jag håller i något vasst, så undrar jag hur djupt ner i huden den kan sjunka. Hur sjukt är inte det?

Jag har vänner nu. Några stycken. Men ingen är riktigt nära, som jag litar på hundra procentigt. Ingen som du. Jag umgås med dem i skolan. Aldrig på fritiden. Kanske någon gång då och då. Inte mer eller mindre.

Har du många vänner? Brukar du fortfarande vara med samma personer som sist jag hälsade på dig? Var det 3 år sen? Jag hoppas att du mår bra, att du mår bättre än mig.

Ingen ska behöva må som jag. Ingen. Fast det finns tusentals, miljontals med människor, som mår till och med sämre.

Klockan är mycket när jag skriver det här. 02.50. Ingen är vaken. Alla sover, lugnt, utan att behöva oroa sig över något för stunden. Ro.

Jag önskar jag kunde ha det. Under vakna timmar. För när jag sover kan jag drömma mig bort, om en värld där jag inte är lika ful och missbildad, där killen jag tror jag gillar, gillar mig och jag är glad. Inte världens lyckligaste, men nöjd med livet.

Så är det inte. Killar gillar mig inte. Lägger inte märke till mig. Jag är för tjock, för ful, för konstig. Och ingen förtjänar någon som har så sjuka tankar som jag. Jag kan inte lura någon att tro att jag är bra, för att sedan krossa den bilden. Därför är det nog bäst att jag är ensam, och fokuserar på skolan. Och senare i livet, på jobbet.

Vad mer behöver jag? Jag klarar av att vara ensam. Jag har gjort det förut, och kan göra det igen.

Jag är rädd. Hela tiden. Hela jävla tiden är det någonting som skrämmer mig. Kommer min rädsla att försvinna, tror du? Kommer jag att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Eller är det helt omöjligt för mig?

Det här är slutet. Du behöver inte höra mer. Nog med hemskheter från mig. Jag älskar dig. Efter alla dessa år, och vi har inte haft kontakt dem senaste två, så älskar jag dig fortfarande.

Det här är inte ett farväl. Jag ville bara att du skulle få veta. Varför vet jag inte. För vem är egentligen så sjukt elak att den slänger sin börda på någon annan med full kraft?

Jag förstår inte mig själv. En dag kanske jag kommer att göra det. Men för nu, så får jag leva med den jag är, och fortsätta kämpa, tills det inte behövs längre.

Instängd i min egen hjärna.
Omringad av ingenting.
Sitter jag.

Metall skär genom huden.
Blod sipprar fram.
Jag försöker att känna,
men allting är borta.

Mitt hjärta slår mot revbenen.
Vatten tränger sig in i lungorna.
Smärta far igenom min kropp,
för varje andetag jag tar.

Leendet sprider sig över ansiktet.
Och min syn börjar svartna,
i kanterna.
Det här är vad jag drömt om.
Nu är det äntligen slut.

Prolog – 30 juni 1914

Kronprinsparet mördades på Franz Joseph-gatan i Sarajevo

I förrgår när Frans Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek åkte till Sarajevo i fred blev de skjutna av Princip, en ung man, som tillsammans med fem stycken andra hade fått order om att döda paret. Han försökte döda sig själv, men någon hoppade på honom och han blev förd till ett tukthus, på grund av sin ringa ålder, där han vill spendera tjugo år.

Sophie och Frans dog innan det kommit fram till sjukhuset, och en begravning planeras. Efter sig lämnade de tre barn, Sophie, Maximilian och Ernst som tills vidare kommer att bo hos en avlägsen släkting.

För att läsa mer, bläddra till sidan 9.

Jag stirrade på artikeln, och försökte komma underfund med den kväljande känslan i min mage, när min mamma argt slet pappret ur handen på mig.

”Vad håller du på med unge?” frågade hon samtidigt som hon slängde pappret i samma soptunna som den kom ifrån. ”Jag sa ju åt dig att hålla dig inne.”

”Jag ville bara veta vad det är som händer. Alla är ju så rädda hela tiden.” viskade jag, och kröp ihop från blicken mamma gav mig. Hon kan vara läskig när hon vill.

”In med dig!” När jag inte rörde mig ur fläcken tog hon tag i min arm och slängde mig mot dörren. Jag snubblade till, innan jag stirrade på henne med en chockad blick. Aldrig hade hon varit våldsam mot mig, eller mina syskon. ”In med dig!” röt hon igen, och den här gången sprang jag så snabbt jag kunde in i huset, med tårar brännande i mina ögon.

Vad är det som händer?

UPDATE: Det här är inte prologen, då jag ändrade hela skiten ;)

Det är så normalt för mig, att fejka ett leende, att det händer automatiskt. Klistrar sig fast på mitt ansikte, och döljer känslorna inom mig.

För jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, försöka hjälpa mig. Jag behöver inte er hjälp. Jag är bra, precis som jag är, oavsett om jag är deprimerad, ångestfylld och självmordsbenägen. Jag vill vara sån.

Men ibland, bara ibland, skulle det vara en lättnad om någon visste. Såg igenom fasaden som jag sätter upp för mig själv. Riva murarna jag byggt. Jag vill kunna släppa ut allting som äter upp mig inombords.

Jag vill leva. Men så tänker jag att jag inte förtjänar det, att jag kastat bort min chans. Och då faller jag tillbaka, klistrar fast mitt leende, och låtsas som om allting är perfekt.

Även om det inte är det, och jag håller på och faller ihop inombords.

What does it take to get away from everything?

Your voice got carried away with the wind, and I was left searching for those lost words.

I dream about it all the time,
to feel the cold metal,
against my fragile skin.
Drawing forth,
drops of crimson blood.